Kommunen stryper konsten i Uppsala
Kommunledningen måste besluta om nya avskrivningsregler för kommunalt inköpt konst, annars är risken överhängande att kommunen och konstmuseet i framtiden inte kommer att ha råd att förvärva nya verk, framhåller Arne Victor, som är styrelseledamot i Uplands konstförening.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tidigare har internräntan för konstinköp genom ett tillläggsanslag till kulturförvaltningen i slutet av budgetåret "jämkats" bort och inte behövt belasta driftsbudgeten. Med de nya reglerna kommer allt större del av den kulturella driftsbudgeten att slukas av räntebetalningar.
För de flesta investeringar inom kommunens revir gäller en viss avskrivningstid vilket betyder att räntan på investeringen sjunker med tiden. För en kopiator eller en dator är avskrivningstiden cirka tre år även om användningstiden kan vara betydligt längre.
Räntorna ackumuleras
Eftersom konsten, helt riktigt, betraktas som evig, finns ingen bestämd avskrivningstid utan räntorna ackumuleras över tid. Inom få år kommer hela driftsbudgeten att gå åt till att betala räntor på investeringarna i konst och all verksamhet kommer att upphöra, dvs museet kan inte anordna några utställningar och över huvud taget inte ha öppet. Några pengar till att försköna staden med ny offentlig konst kommer heller inte att finnas.
Redan med den nuvarande driftsbudgeten har museiförvaltningen fått lägga biologiska museet i malpåse för att kunna driva konstmuseet på sparlåga. Den pågående jubileumsutställningen "7 decennier" har t ex starkt subventionerats av Uplands konstförening för att kunna genomföras.
Såvitt bekant är debitering av internränta på konstinvesteringar unikt för Uppsala kommun. Inte heller Statens konstråd har hört talas om något liknande. Man kan bara föreställa sig vilka konsekvenser ett motsvarande förfarande inom den statliga eller andra kommunala kulturella sektorer skulle ha på de större museerna i Stockholm eller på t ex utsmyckningen av tunnelbanan i Stockholm eller offentliga byggnader.
Negativa konsekvenser
Uppsalas kulturnämnd har givetvis opponerat sig mot införandet av internräntan och vid mina samtal med tjänstemän inom inte bara den kulturella utan även den ekonomiska förvaltningen förefaller det uppenbart att man inser konsekvenserna och att de är av synnerligen negativ art. Vid kommunfullmäktiges budgetsammanträde i december diskuterades uppenbarligen inte denna för kulturlivet vitala fråga och några undantag från kommunens regler om internränta för investeringar finns sålunda inte.
Det enklaste som kan göras i dagens läge för att undvika en kulturskandal förefaller mig vara att omedelbart besluta att efter inköp avskriva de inköpta verken. På så vis behöver ingen, eller åtminstone en mycket liten, ränta på investeringsbudgeten för konst betalas ur driftsbudgeten. Detta förfarande kan synas strida mot den allmänna uppfattningen att konsten skulle ha ett "evigt" värde.
Enligt min (och troligen de flestas) uppfattning om konstens värde är det givetvis inte fallet. Konstens värde är inte av pekuniär art utan består av de upplevelser som verket erbjuder genom faktorer som färg, form, motiv, idé, igenkännande osv. Det vill säga av immateriella värden som knappast kan översättas i penningvärde och som varierar över tiden och med betraktaren.
En investering i konst kan aldrig jämföras med en in-vestering i kontorsmöbler, koppartak eller gatstenar.
Förvisso finns det människor som investerar i konst för att tjäna pengar genom försäljning om/när konstverket stiger i pris av en eller annan anledning. Vare sig kulturförvaltning eller konstmuseum torde göra sina inköp av sådana skäl. I praktiken är det omöjligt för både kommun och museum att realisera sina konsttillgångar genom försäljning. Konsten har alltså efter inköpet inte längre något värde som kan räknas i kronor och ören.
Aktuellt konstliv
Eftersom en stor del av museets samlingar härstammar från Uplands konstförenings samlingar skulle föreningen aldrig kunna acceptera att några konstverk såldes. Museets uppgift är givetvis att genom sina inköp spegla det aktuella konstlivet för kommande generationer av intresserade. Om ingenting görs snart, riskerar vi att få ett glapp i denna tidsdokumentation.
För att befria Uppsala ur detta genanta kulturpolitiska predikament måste kommunledningen snabbt besluta om nya avskrivningsregler för kommunalt inköpt konst.