"Konserthuset lämnar ingen likgiltig"
DEBATT. Uppsala konsert och kongress ger upphov till såväl positiva som negativa reaktioner - någonting som i sin tur måste tas till vara i arbetet för en djärv och långsiktig kulturpolitik i Uppsala kommun, hävdar Inge Ohlsson.
Musikens hus i skymning.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När det gäller arkitekturen har jag fått många svar, positiva men också negativa. Men sällan likgiltiga svar, vilket gläder mig. För alla reaktioner kring husets arkitektur och funktion kan utgöra ett bra underlag för en vidare och kreativ debatt kring husets funktion och roll inom Uppsala kommuns kulturpolitik i allmänhet och musikens betydelse i vårt samhälle i synnerhet. Under det första verksamhetsåret har konserthuset kunnat erbjuda ett evenemangs- och konsertutbud som torde vara något unikt för Uppsala. Vilket har ställt stora krav på ledning och anställda i konserthuset och som framöver kommer att skapa nya behov och krav från nya grupper av musikälskare i och utanför Uppsala. En viktig intressent i arbetet med att lotsa in nya publikgrupper i huset utgör Musikens hus vänner, enligt uppgift en unik stödorganisation inom landets kulturliv. En viktig samarbetspartner för Uppsala konsert- och kongress utgör Musik i Uppland som nu bor i huset och som bedriver en omfattande och mycket intressant verksamhet, bland annat med länets kommuner genom projektet musik/kulturkarusellen, som i min kommun Knivsta blivit mycket uppmärksammat och uppskattat. I debatten och i media har under våren förts en bekymrad debatt om att huset inte gett de intäkter som man förväntat sig. Självklart utgör detta ett problem. Men lönsamhetskraven har kanske varit för orealistiska. Här har det ju gällt att bygga upp en unik och omfattande verksamhet i en stor anläggning. Där förebilderna kanske inte är så många? Det går inte ställa samma lönsamhetskrav på teater, konst och musik på samma sätt som när man producerar Volvobilar. I dag lever vi i ett 'genomekonomiserat' samhälle, där ekonomerna dominerar samhällsdebatten och i ökande grad även inom kulturlivet.
Som jag ser det och som jag argumenterat för är det viktigt att Uppsala kommun utvecklar en tydlig, långsiktig och konsekvent kulturpolitik, gärna djärv och över partigränserna. Ett sådant förhållningssätt skapar arbetsro och arbetsglädje bland kulturarbetare och andra som vill verka för ett Uppsala med en tydlig kulturprofil. I detta arbete kan inspiration och kraft hämtas i Uppsala och i kommuner i andra delar av vårt land. En kommun som utmärkt sig i detta sammanhang är Vara, en liten kommun i Västergötland som vågade satsa på att bygga ett konserthus och som idag bedriver en mycket omfattande och intressant verksamhet, som lockar besökande från hela västra Götalandsregionen. De s k Familjelördagarna har blivit en stor succé och man satsar på introduktion av besökare som gästar konserthuset. Allt i syfte att nå nya publikgrupper. I fallet Vara har en progressiv KS-ordförande (m) spelat en avgörande roll. Uppsala och Uppsala konserthus har ett utomordentligt centralt läge inom mälardalsregionen. Detta läge gäller det att utnyttja på ett bra sätt så att allt fler människor lockas att besöka och utnyttja konserthuset. Här gäller det att uppmärksamma 'prisbilden' för arrangörer och besökare. Ett problemkomplex, där demokrati, jämlikhets- och jämställdhetsaspekter måste vägas in i sammanhanget. Här finns det plats för bland annat fler sponsorer och mecenater. På denna problematik blev jag uppmärksammad för en tid sedan, då jag i Knivsta träffade en eldsjäl inom Knivstas musikliv och tillika engagerad i ett större musiksällskap i kommunen. Verksamma inom hela länet.
Vi skulle gärna vilja ge våra konserter i konserthuset "men vi har inte råd att hyra en lämplig lokal". Något att tänka på inför planeringen av kommande verksamhet i 'Musikens hus'.