Det är fint att Akademiska hus och SGU vill ha en miljö som präglas av jämställdhet. Men när jag tänker på alla miljarder som de senaste decennierna pumpats ner i fickorna på konsulter som genusupplyst institutioner som SGU och andra statliga verk blir jag bara trött. Har de välmenande pengarna inte nått längre än till den mycket enkla analogin ”naken kvinnokropp lika med sexism”?
Det stämmer förvisso att konsthistorien är uppbyggd kring den manliga blicken och att många, till och med merparten, av historiens nakenstudier kan betraktas som goda representanter för ett strukturellt förtryck.
Men det krävs inte en särskilt djupgående analys av den danska målaren Tom Krestesens arbete för att inse att den patriarkala hegemonin inte är hans huvudsakliga motiv och ärende. I Krestensens existentiella avgrundsvrål, som ofta visar människan naken inför en våldsam högre makt, finns det över huvud taget väldigt lite av det begär och ägande som konstituerar den manliga blicken.
Men mörkret hos Krestesen gör ont och hans bilder påverkar sina betraktare. Men bortom smärtan finns också en allmänmänsklig känsla av liv som jag gissar att de som blivit illa berörda på SGU hade blivit upplysta om, och kanske till och med varse, ifall de börjat med en diskussion istället för den kränktes tysta ikonoklasm.
Allt faller förstås tillbaka på det vanliga missförståndet att konst ska förnöja och inte beröra. Det går inte att göra alla nöjda. Själv blir jag till exempel mycket illa berörd av slätstruken konst som inte har något ärende. Ändå får jag leva med den i ett otal sammanhang. Jag hoppas att SGU inte blir ännu en sådan plats.