Genusforskare får genom nedsättande kommentarer ofta tillgång till andras uppfattningar om vikten av att bevara kränkande strukturer. Ett vanligt retoriskt trick är att försöka framställa genusforskaren som en vänsterdiktator som vill slå världen i censurens bojor och järn, ett annat att ogiltiggöra genuskompetensen och kalla den galenskap. Karlstam ägnar sig åt båda dessa, ganska simpla, grepp i sin upprördhet över min diskussion om unkna patriarkala uttryck (UNT 20/3).
Konstverket ”Apollon och Dafne” har, sedan det installerades varit föremål för starka reaktioner. Statens konstråd bjöd därför i förra veckan till debatt på temat Konstens kulturbärande roll i det offentliga rummet, där jag var en av deltagarna.
Mitt förhållande till konst är att det inte förekommer i något slags vakuum utan som repliker eller berättelser med symbolvärde. När konstnären har släppt ifrån sig ett verk förflyttas makten att tolka till den som betraktar. Den kontext det förekommer i blir en del av verket liksom dem som befinner sig där, till exempel studenter.
Genusforskning visar hur kön skapas i organisationer genom hur populationer är uppbyggda, hur kommunikationen ser ut, hur män och kvinnor uppfattar och värderar varandra samt genom de symboler som exponeras. Foton och statyer blir representationer för organisationens syn på kön och den kultur som värnas och återskapas. Symbolerna visar både hur man ser på dem som finns i kontexten och deltar i görandet av den, genom aktiv agens.
När konstverket installerades var jag universitetets jämställdhetshandläggare och fick den upprörda frågan på mitt bord om hur något dylikt kunde hängas upp på universitetets väggar. Under samma period var jag nationerna behjälplig i deras arbete mot trakasserier. Studenter, som skulle resonera akademiskt med varandra på dagarna trakasserade varandra på kvällarna. Jag fick kännedom om åtskilliga kränkande situationer som inträffade, om än inte på grund av konstverket. Det fanns till exempel ett gäng attraktiva manliga ekonomstudenter som närmade sig, vad de definierade som oattraktiva, studentskor ovana vid uppmärksamhet från män som dem. De fyllde dem med alkohol och tog sen hem dem för ett gangbang. Dessa studentskor skulle sedan på dagtid ha akademiska samtal med männen i lokstallarna och ge konstruktiv kritik under det här konstverket (bildligt talat). Är det den kulturen som ska bäras? Eller någon annan?
Vad föreställer konstverket? Enligt konstnären, som passerar som en normbärande övre medelklassman, visar det ett planlöst letande efter kärlek vilket han finner lämpligt att gestalta genom en våldtäktsmyt. En man med erigerad penis jagar en kvinna som förskräckt försöker komma undan. Hennes öde, i myten, blir inte att leva som en fri kvinna med egna val utan att förvandlas till ett träd, i en föralltid stelnad tillvaro. Min bild av kärlek ser inte ut på det sättet. Där möts de som älskar i ömsesidighet. Innebär det att min genusblick ska sätta konstagendan? Eller att konstnärer inte får gestalta kärlek så här? Den första frågan har inget enkelt svar. Ett konstverk finns i en kontext med betraktare. Ska vi respektera betraktaren? Vad vill vi att studenterna ska möta och identifiera sig med? Svaret på den andra frågan är betydligt enklare. Självklart får han gestalta kärlek så. Men jag som betraktare har ingen skyldighet att respektera honom för det.