Finns det en kulturfattigdom i Sverige? Man behöver bara läsa Statistisk årsbok och SOM-institutets Kulturvanor i Sverige för att få svart på vitt att så är fallet. 26 procent av männen läste inte en enda bok 2011 medan motsvarande siffra för kvinnor var 11 procent. Var fjärde man här i landet tar aldrig i en bok. Det är kulturfattigdom.
Det är ett välkänt faktum att kvinnor konsumerar mer kultur än män. Högutbildade kvinnor boende i större tätorter med välavlönat arbete konsumerar mest kultur medan lågutbildade män boende i mindre tätorter med lågavlönat jobb konsumerar minst kultur. Det är just bland den senare väljargruppen som Sverigedemokraterna har sitt största stöd. Det finns ett samband mellan kulturfattigdom och främlingsfientlighet.
Kulturfattigdomen är både en genusfråga och en klassfråga. Svenskar med invandrarbakgrund och svenskar som bor i bruks- och industriorter konsumerar mindre kultur än andra. De som bor i tätorter konsumerar mer kultur än de som bor på landsbygden. Kulturfattigdomen leder till en segregation av Sverige men ingen politiker vågar ta tag i problemet.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bara förstärker denna situation genom att se kulturarbetare som entreprenörer. När marknadstänkandet tillämpas på kulturens område, blir följden en än större segregering av kulturlivet. Den kultur som lönar sig överlever medan all annan kultur stryps. I slutändan blir det väl bara deckare som trycks och musikaler som sätts upp på teatrarna.
Ett levande kulturliv är beroende av kulturell mångfald. Kulturministerns politik leder snarare till en utarmning av kulturlivet. Enligt Kulturutredningen flyttas besluten över det statliga kulturstödet till lokala politiker i regionerna men det kommer knappast att förändra situationen eftersom kulturfattigdomen är en icke-fråga på den politiska agendan. Det kommer bara att resultera i mer kultur åt de grupper i samhället som redan konsumerar mycket kultur. Den kulturella segregationen kommer att öka än mer.
En gång i tiden på 1970-talet var den politiska ambitionen att få ut kulturen till hela folket men numera verkar ambitionen vara att få ut kulturen till de som är ekonomiskt, socialt och geografiskt gynnade. Sloganen kulturen åt folket har ersatts av en kulturpolitik för eliten.
Men kulturfattigdomen beror inte bara på mönster för konsumtion och produktion utan än mer på frågan om värden. Det som gör att vi kan orientera oss i tillvaron är värden som skapas genom kulturellt arbete. Kultur betyder odling och det är just en odling av värden. Kulturfattigdomen är ytterst en fattigdom på idéer, känslor och erfarenheter som ger en medvetenhet om alternativa sätt att se på tillvaron. Att tänka i andra banor. Kulturfattigdomen utgör därför grogrund för rasism, politisk extremism och kvinnoförakt. Hatet får ersätta empati och tolerans. Näthatet är ett uttryck för kulturfattigdom.
Att göra något åt kulturfattigdomen innebär att göra Sverige till ett rättvisare och mer demokratiskt land. I ett mångkulturellt samhälle behöver vi genomgå en ny demokratiseringsprocess då minskningen av gapet mellan de som konsumerar kultur och de som inte gör det blir speciellt viktig.