Vårens Europaval kommer att hållas under sämst tänkbara förutsättningar. Den europeiska krisen är inte bara ekonomisk, det är en kris för demokratin. EU var från början tänkt att föra folk närmare varandra, att förena olika nationer i ett gemensamt projekt. I dag verkar det som om Europa kommit att acceptera radikala nationella identiteter och förnedrande karikatyrer av de andra, bara de formella ekonomiska målen uppfylls.
Allt fler – både innanför och utanför EU – efterlyser nu en "europeisk opinion" som kan starta en bred transnationell debatt som kan gjuta nytt liv i den demokrati som folk redan börjat förlora tron på. Men vad är det för verktyg som kan ge kropp åt denna appell, en uppfordran som är lika abstrakt som den är välmenad? Hur skapar vi en gemensam europeisk offentlighet som är värd namnet?
I Europa är pressen fortfarande nationell – och ändå är det slående hur homogent dess perspektiv på dagens nyheter faktiskt är. Trots lovvärda initiativ som Eurotopics och Presseurop (som nu hotas av nedläggning; se UNT den 7 december 2013) finns det få exempel på hur motsatta perspektiv från olika länder verkligen konfronteras med varandra i en och samma offentlighet. Och visst, de digitala nätverken ger människor nya kanaler där de kan uttrycka sig och hämta information, men än så länge verkar dessa kanaler framförallt gynna framväxten av isolerade och självbekräftande "communities". Det är så långt ifrån ett öppet och gemensamt åsiktsutbyte man kan komma – en debatt som skulle kunna vitalisera en europeisk offentlighet.
På 1700-talet uppstod ett rum för kommunikation som var oberoende av de dittills dominerande diplomatiska kretsarna: en "skriftrepublik", La Republique des Lettres. Bröderna Grimms texter, Diderots och D'Alemberts Encyclopédie och upplysningsförfattarnas enorma korrespondens lade grunden för ett idéutbyte som trotsade nationsgränserna. Denna "offentlighet", som byggde på bruket av förnuft utanför privatsfären, präglades av en omsorg om det gemensamma bästa. För Immanuel Kant var det just denna möjlighet att bruka förnuftet i en öppen och offentlig debatt som utgjorde själva definitionen av Upplysningen.
På 1800-talet var det de nationella rörelserna som spridde politiska skrifter av allehanda slag, inte minst under revolutionerna 1848. Det var vid den här tiden som många europeiska tidskrifter grundades. Dessa tidskrifter, som startats för att föra fram och stödja demokratiska och nationella krav, lade också stor vikt vid de nationella språken. Man vägrade att kommunicera via ett lingua franca (vilket hade varit fallet under upplysningstiden). Men ändå: de tankar och åsikter som framfördes där vann genklang långt utanför de nationsgränser inom vilka de hade sitt upphov och gav näring till en diskussion om ämnen som alla européer hade gemensamt: sekularisering, rättsstatlighet, yttrandefrihet…
Under en stor del av 1900-talet behöll tidskrifterna denna centrala roll som ett forum för idéutbyte. Många av tidens estetiska manifest, filosofiska programförklaringar och politiska alternativ formulerades och publicerades i tidskrifter. Paradoxalt nog gjorde Berlinmurens fall det plötsligt svårare att debattera över gränserna. Europa var återförenat, men kontakterna mellan nationernas intellektuella blev allt svagare. Allt fler började istället rikta blickarna mot USA, där offentligheten organiserats på ett helt annat sätt.
Så vad kan vi egentligen förvänta oss av kulturtidskrifterna nu under 2000-talet? Det var exakt den frågan som förra veckan samlade över hundra redaktörer till en konferens i Oslo. Under rubriken "Making a Difference: Opinion, Debate and Activism in the Public Sphere" stakade dessa tidskrifter ut en "skriftrepublik" för vår tid, ett intellektuellt rum som sträcker sig från Ryssland och Ukraina i öster till Frankrike och Storbritannien i väster, från Skandinavien och Baltikum i norr till Grekland och Turkiet i söder.
Tidskrifter är faktiskt i färd med att bygga en verkligt europeisk diskurs: inte en abstrakt diskussion om idéer frikopplade från länder och språk, utan ett samtal med djupa rötter i lokala egenheter och problem. Det är ett samtal mellan människor som läser varandras texter och samtidigt ifrågasätter varandras djupaste övertygelser. Det bygger både på ett gemensamt språk och på översättning. Det förs av människor som skriver, men som också möts och i sina diskussioner upphäver gränserna mellan genrer och discipliner, som rör sig från konst till aktivism till akademisk forskning – och tillbaka igen.
Låt inte den offentliga debatten i Europa begränsas till motsättningar mellan ekonomer om vilka påbud som ska utgå från Bryssel, eller till blott juridiska diskussioner om institutionella reformer. Vi hoppas att det kommer att föras en bred och nyanserad diskussion under den kommande Europavalkampanjen. Betydelsen av en sådan debatt sträcker sig långt utanför EU:s gränser, men den kommer inte ens att sprida sig utanför kretsen av partigängare om den europeiska offentligheten förblir så konturlös som den är idag.
Ett sätt att stärka denna offentlighet är att främja det utbyte av idéer och åsikter som sker i Europas tidskrifter. Det är i samhälls- och kulturtidskrifterna som man kommer det gränsöverskridande offentlighetsidealet närmast. Trots allt har de ända sedan 1700-talet sörjt för en livlig cirkulation av texter och tankar över nationsgränserna – en grundförutsättning för varje demokratiskt och kosmopolitiskt samhälle.
Slavenka Drakulic
Författare och medlem av Eurozines redaktionsråd, Kroatien/Sverige
Carl Henrik Fredriksson
Grundare av och chefredaktör för Eurozine, Sverige/Österrike
Marc-Olivier Padis
Chefredaktör för Esprit och medlem av Eurozines redaktionsråd, Frankrike
Bente Riise
Redaktör för Syn og Segn och ordförande i Norsk Tidsskriftforening, Norge