Debatt: Kulturarv och konst hör ihop

När det gäller kulturlivet i Uppsala kommun och län – i synnerhet museerna, konsten, kulturhistorien och planerna för Uppsala slott – virvlar ett antal lösa frågor runt i luften just nu. Det är många som tycker till och redovisar mer eller mindre genomtänkta förslag på lösningar. Si eller så ska det se ut i framtiden.

Orsakerna till den livliga debatten är flera, främst Eva Schölds utredning Organisation och huvudmannaskap för vissa kulturinstitutioner i Uppsala län, beställd av Uppsala kommun och landstinget i Uppsala län, samt pågående arbete med en regional kulturplan i enlighet med den så kallade samverkansmodellen och förestående fördelning av statliga kulturmedel.

Även Stiftelsen Upplandsmuseet – länsmuseum för Uppsala län med landstinget som huvudfinansiär – dras då och då in i debatten. Jag har noterat att det råder brist på basfakta när det gäller länsmuseiuppdragets komplexitet och vill därför göra några kompletteringar och tillrättalägganden och därmed lägga grunden för en mer meningsfull och konstruktiv diskussion. Länsmuseets uppdrag är nämligen långt vidare än ”folklore och flintyxor” (Cristina Karlstam UNT 16/5).

Det statliga bidraget till läns- och regionmuseer syftar till att ”stödja museerna att samla in, bearbeta och förmedla kunskaper om regionens kulturarv, dess konstutveckling samt om samhället och miljön i övrigt. Bidraget ska ge museerna möjlighet att ta ansvar för kulturmiljöarbetet som vilar på dem”.

Att utredaren Eva Schöld föreslår att Upplandsmuseet ska innesluta Uppsala konstmuseum i organisationen är alltså helt naturligt.

Kulturarv och konstutveckling i samverkan är nämligen norm i statens definition av länsmuseiuppdraget. Så gott som alla länsmuseer förvärvar och förvaltar konst och bedriver utställningsverksamhet och regional konstpedagogisk verksamhet. En krånglig historia, som inte ska utredas här, har skapat en onaturlig och ofullständig verksamhetsuppdelning i vårt län, vilken egentligen inte gillas av Statens kulturråd. I en fruktbar diskussion om framtidens museer, vare sig det gäller konst eller kulturhistoria, måste man se verksamheten i sin helhet, vilken utöver utställningar också omfattar insamling, forskning och kunskapsuppbyggnad, samlingarnas förvaring och vård samt kommunikation och pedagogik i alla dess former. Fokuseringen på endast utställningar och i vilka lokaler dessa kan visas på bästa sätt bidrar till en skev bild av uppdragets fulla bredd och finansiärernas förväntningar.

Som framgått ovan saknar alltså Uppsala län en museiverksamhet som tar ansvar för länets konstliv och bedriver insamling, forskning och en regional konstbildning som kommer kommunerna till del. Detta är faktiskt en allvarlig brist som det alltför sällan talas om. Givetvis är det landstinget som ska vara huvudman för en sådan verksamhet, vilket Eva Schöld mycket riktigt påtalar.
Museipedagogisk verksamhet (inklusive konstpedagogik) har under många år varit ett prioriterat verksamhetsområde som Statens kulturråd efterfrågat och under flera år gett särskilda utvecklingsmedel till. Det är därför angeläget att landstinget i den regionala kulturplanen som är i vardande, pekar på detta och hur länet avser att komma till rätta med problemet. I annat fall får vi säkert en röd bock i kanten när kulturrådet enligt samverkansmodellen ska fördela bidragsmedlen till länen/regionerna.

Det är beklagligt att man, när museerna och konsten i dag debatteras, i de flesta fall avstår från att peka på de kostsamma förutsättningarna för kärnverksamheten, nämligen samlingarna, deras innehåll, tillgänglighet, vård och förvaring.

Ett museums professionalitet kan många gånger avläsas i magasinsstandarden och samlingarnas vård. Upplandsmuseets magasin i Morgongåva är ett av landets modernaste med stor utvecklingspotential. Nya ytor kan relativt enkelt tas i anspråk och i nuläget ser vi möjligheten att skapa ett centralmagasin för alla tänkbara behov i länet/regionen. Detta trumfkort, när spelet om de statliga kulturpengarna drar i gång, ska vi givetvis satsa på!

Så var det då till sist lokaliseringen av den utställningsverksamhet som Upplandsmuseet respektive Uppsala konstmuseum var för sig bedriver. Uppsala slott är ännu en gång på tapeten och Uppsala kommun arbetar med en vision om Vasaborgens funktion som kulturcentrum. Detta är på sätt och vis en tredje process vid sidan av Eva Schölds utredning med stundande remissomgång och arbetet med den regionala kulturplanen enligt samverkansmodellen. Det är som synes inte helt enkelt att hålla isär dessa parallella förlopp.

Uppsala slott är inte lösningen på länsmuseets framtida lokalbehov! Att flytta från den ena ofunktionella byggnaden till den andra är ju inte vettigt! Däremot är det motiverat att tänka sig en länsmuseiproducerad stadshistorisk utställning i Slottet. Den vackra och centralt belägna Akademikvarnen (Upplandsmuseet) är förvisso för liten och ur arbetsmiljösynpunkt problematisk. Men i väntan på den bästa lösningen – en ny, attraktiv, modern museibyggnad som rymmer konst och kulturhistoria i fruktbar samverkan – är det bra som det är. En organisatorisk förändring som förenar konsten och kulturarvet kan man mycket väl tänka sig ändå!