En till synes något trött poet, Krister Gustavsson, går till angrepp mot projektet Uppsala läser. Jag tänker minsann inte delta, utbrister han i UNT den 26 september. Han tror, förblindad som han är av sin avsky mot allt som doftar kollektiv, att han ska tvingas in i en grupp för att läsa min bok Simma i mörker. Han föredrar "enskilt läsande".
Ja, fortsätt läs du på din kammare, inte mig emot. Jag tror inte heller Uppsala kommun kommer att protestera. Vad han i sin förtvivlan ser framför sig är en bok som sprids i en fantastisk mängd i kommunen, en bok som kommer att läsas och diskuteras.
Men, och det är det fina i kråksången, litteraturen kan föra människor närmare varandra, läsare med olika erfarenheter kan mötas. Just nu har jag fullt upp med att möta läsande Uppsalabor, på bibliotek, stadsvandringar och andra arrangemang. Jag möts av stor välvilja och nyfikenhet, inte minst av det Uppsala där jag känner mig som mest hemma.
Gustavsson efterfrågar mer mångfald i kulturen, men jag förstår det snarare som att för honom är kulturen stöpt i en given form. Där finns inte plats för estradpoeter, deckare och en självbiografisk klassresa från en Uppsalabo som stammar från fel sida av ån.
Det är inte utan att jag kan tycka att det är smått generande att en bibliotekarie, som han tydligen är, väljer en sådan minst sagt begränsande och sniken attityd till ett läsprojekt, som har den uttalade målsättningen att stimulera läsande och samtal kring litteratur. Är jag förvånad? Nej. Jag är uppvuxen i stan.