Det är väldigt lätt att tycka synd om Stina Wirsén. Trots sitt uppenbart goda uppsåt har Wirsén med karaktären Lilla Hjärtat hamnat mitt i höstens kanske segaste kulturdebatt. I början av veckan meddelade illustratören att hon slutar rita karaktären, och häromdagen meddelade Bonniers att de, på Wirséns uppmaning, slutar sälja böcker där karaktären är med.
Det är förstås inte särskilt roligt att bli utpekad som rasist, och Wirsén har upprepade gånger påpekat att Lilla Hjärtats stereotypa utseende inte är hämtad från den rasistiska black face-masken, utan från afrikansk folkkonst. Att hon väljer att skrota sex framgångsrika pekböcker talar för en desperat längtan efter att slippa vara ett exempel på hur rasistiska strukturer fortplantas i kulturen.
Reaktionerna går föga förvånande isär. Några är förbannade, medan andra mer nyanserat pekar på att följden av debatten kan bli att ingen vågar utmana och att frånvaron av karaktärer som inte ryms i den vita, heterosexuella normen, något som är ett uttalat problem i barnlitteraturen, bara fortgår. Och påfallande många känner med Wirsén som ändå medvetet har försökt rätta till balansen. Ska det inte duga att försöka?
Själv tycker jag inte att Lilla hjärtats utseende är det största problemet. Men det gäller att komma ihåg vilken kontext man verkar i. Ett ärligt försök att göra gott är kanske bra i det normativa medelklassammanhang som förenar många av oss som tycker till, men böckerna ju rimligen tänkta för ett större sammanhang än så. Det går inte att komma ifrån att bilderböckerna presenterar en rad karaktärer som alla på sitt sätt bryter mot förväntningar på hur djur och människor förväntas se ut. Det är liksom hela grejen i Wirséns pekböcker. En rutig räv, en prickig kanin och en liten mörkhyad. Lilla hjärtats anomali är att hon är svart, och där någonstans har en struktur som åtminstone majoriteten av oss tycker det vore önskvärt att avskaffa fortplantats ännu en gång. Jag hoppas att det är därför Wirsén väljer att skrota sina böcker.