Musikens hus på ont och gott
DEBATT. Teddy Brunius har besökt Musikens hus och delar med sig av sina synpunkter på Henning Larsens byggnad.
Teddy Brunius har besökt en musikalisk kub.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allt debatterande om byggnadens placering är nu gånget, likaså är meningsskiftet rörande minskandet av Henning Larsens stora projekt om detta var lyckat eller inte. Tio år i stadsfullmäktige lärde mig bland annat att när en mening man har haft blivit besegrad, skall man inte tjata med uttryck som "det skulle ha blivit bättre" och så vidare. Vårdträdet står i varje fall kvar.
Själva huset har fått en reliefartad fasad. Detta minskar intrycket av den stora byggnadskubens omfång. Byggnaden är ett skal kring väldiga rumsindelningar. Väl inne skulle jag med en stor folkmängd bege mig till garderoben i källarplanet. Den breda trappan hade korta steg. Förgäves sökte jag ledstänger. De fanns inte. Med risk för att falla trippade jag utför. Senare fick jag veta att jag kunde ha begett mig ner med hiss. Ett råd så att olycksfall ej inträffar: Sätt in ledstänger!
Så skulle jag söka mig upp till ytterrummen omkring, ovanför och nedanför konsertlokalen. Rulltrapporna kunde raskt lyfta folkmängden uppåt, excelsior.
Så länge trappan var starkt belastad kan den inte vara så farlig. Men om man skulle falla när det blir glest med människor i rulltrappan, kan det bli ödesdigert. Läsaren undrar kanske varför jag är så olycksbådande. Svar: När det serveras klassisk musik, är den pensionerade antikrundan på gång. Jag kommer fortsätta med ytterligare några senila synpunkter.
Vid invigningen erbjöds man generöst att dricka en smula och mingla, som det heter på nysvenska. Några små bord som man kunde stå vid erbjöds, men sittplatser saknades helt. Detta erfor man också i mellanakten. Man kunde röra sig fritt, träffa personer och tala. Jag såg mig omkring och fann att medelåldern var hög. Många rörde sig på vacklande knän. De som hade lågt blodtryck började känna ångest för katastrofalt blodtrycksfall. Jag anser att utmed de långa väggarna bör sättas diskreta långbänkar.
En fördel var naturligtvis den utsikt över Uppsala och de fjärran slättområdena som erbjöds. Man fann då - liksom då man står uppe vid slottet - att fönstertaket till Folkets Hus ger ett monstruöst intryck. Omkring järnvägsstationen var en förfärande ödemark. Detta fick mig att tänka på vad som blir en verkan av den höga musikaliska kuben.
Min lärare Gregor Paulsson förkunnade att ett nybyggt högt hus blir normerande för den nya byggenskapen nära intill.
Sanningen i den iakttagelsen finner man omkring Globen söder om Stockholm, som omges av allt högre hus. Likaså har den vridna skyskrapan i Malmö förlorat sin monumentalitet av nya höghus omkring. Enligt planeringen av resecentrum skall ett böjt hus byggas mellan järnvägsstationen och Musikens hus. Det blir en hög byggnad enligt planerna. Att varje ny kubikmeter bidrar till en ökande trafik brukar planerarna inte tänka på, fastän Uppsalas centrum under det senaste halvseklet har präglats av tätare exploatering med trafikproblem som effekt.
Efter dessa utsikter på gott och ont från höjden av Musikens hus skred jag in i konsertsalen. Akustiken var god när Verdis koloraturorgier i La Traviata hördes. När jag såg fram mot podiet kunde jag inte urskilja något orkesterdike. Finns det ett sådant? Utan orkesterdike blir det inte musikteater - opera, operett, balett. Man får väl bygga ett operahus i Uppsala någon gång i framtiden. Tills vidare får Musikens hus, som har sin prägel av monumentala rulltrappor sätta in ledstänger i bottenplanets trappa och bänkar utmed väggarna i rummen kring konsertsalen.