Gaza kallas för "världens största utomhusfängelse" i FN:s Goldstonerapport. Befolkningen kunde nämligen inte fly, ett faktum som Anna Ekström bortser från i sin artikel Israel och skulden (UNT 111221). Hade det varit fråga om en konflikt mellan två jämnstarka parter hade kritiken av filmen Gazas tårar möjligen haft substans. Men så är inte fallet. Därför visar filmen kriget utifrån den drabbade civilbefolkningens perspektiv. Ekström menar att det är en del av filmens påstådda lögn och att filmens budskap är att judar inte kan tillåtas en egen stat, vilket överhuvudtaget inte tas upp.
Det mest absurda är att hon påstår att man inte borde visa bilderna eftersom personerna som utförde dem bekänner sig till en viss tro. Att folk därmed skulle kunna utveckla antipati mot just den gruppen. Men hur långt kan vi dra ett sånt resonemang? Ska vi inte visa upp de grymheter Talibanerna utförde mot Afghanistans befolkning i rädsla för ökad islamofobi? En sådan hållning skulle bara göra muslimer en otjänst. Den bärande myten inom antisemitiska och islamofoba kretsar är att etablerade medier censurerar fakta om brott som judar och muslimer begår. Att inte visa såna bilder spelar bara dessa grupper i händerna.
Att enbart visa filmen skyddar inte befolkningen från antisemitism. Självklart krävs även ett långsiktigt arbete mot rasism men att inte visa filmen alls skulle vara ett stort misstag. Därför har SVT tagit ett stort ansvar som valt att visa den här typen av dokumentär.
Ekström menar att Gazas tårar inte är en antikrigsfilm. För mig är den det på alla sätt då jag aldrig känt en sådan avsky för väpnat våld som efter jag sett den. Kanske kan jag nu bättre förstå min väns rädsla och maktlöshet bättre, trots att min familj aldrig upplevt något liknande. Förhoppningsvis ger det oss en anledning att på allvar motsätta oss all typ av ockupation och alla typer av krigshandlingar, oavsett vem som utför dem.