Anna Söderbäck skriver förtjänstfullt om hur den utökade budget om 0,5 procent som den rödgröna regeringen föreslagit för den regionala kulturpolitiken omvandlades till en besparing om 1,5 procent, när alliansens budget gick igenom på grund av aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Från alliansens sida försökte man argumentera att besparingen var så liten att den knappt skulle märkas. Men varje utebliven utställning, konsert eller föreställning innebär ett sammantaget minskat kulturutbud.
Någon genomtänkt politisk tanke fanns knappast från alliansens sida när man skar ner på budgeten för den regionala kulturpolitiken. Man trodde att det var en skuggbudget som utarbetades, och viktigare än att se till konsekvenserna av föreslagna nedskärningar var att få ihop budgeten resultatmässigt. För Sverigedemokraterna var det däremot ett välkommet förslag i riktning med den egna kulturpolitiken, då SDs eget budgetförslag innefattade en mer än tre gånger så stor nedskärning av det regionala kulturbidraget och med tydliga politiska intentioner: att strypa mångkulturella verksamheter.
Tack vare decemberuppgörelsen kommer ordningen att återställas 2016, genom att alliansen lovat att inte ännu en gång agera samfällt med SD i budgetfrågor. En återställare till regeringens tidigare föreslagna budgetnivå kan därför utlovas. Men önskvärt är att öka resurserna till regionernas kulturverksamhet mer än så. Kultursamverkansmodellen, där regionerna kan styra hur statens anslag till kulturpolitik kan fördelas, är ett viktigt steg i rätt riktning, och nästa steg bör vara att öka just anslaget till regionerna. Riksdagens kulturutskott har utsett en särskild grupp som ska utvärdera kultursamverkansmodellen, och min förhoppning är att det ska gå att hitta politisk samsyn mellan regeringspartierna och alliansen kring hur vi framöver kan stärka regionernas kulturverksamhet.