"Omar missar en viktig aspekt i debatten"
KULTURDEBATT. Poängen med poesi som bryter mot normen är att den väcker tankar, skriver Andreas Jakobsson apropå Mohamed Omars tidigade artikel.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mohamed Omars artikel är mestadels ett stöd för Johan Lundbergs olika inlägg i kvällstidningarna och dess största unika bidrag är egentligen en haltande liknelse om hur "ungdomar på glid" i sina gäng får högre status ju mer de bryter mot normer, vilket han jämför med de författare och skribenter som på något sätt är inblandade i utgivningen av tidskriften OEI. Jag skriver haltande, eftersom Omar missat en viktig aspekt. För att bryta mot normer måste dessa normer vara rådande och gruppen som bryter mot dem vara en subkultur. Här faller alltså resonemanget hur man än vrider på det. Antingen är OEI-"gänget" en subkultur och står inte alls för en allenarådande ideologi som genomsyrar det svenska kulturlivet, eller så är de själva normen, men vart tar då den normbrytande negativismen vägen?
Enligt Mohamed Omar utgör kretsen kring OEI en fara för att poesin ytterligare ska marginaliseras och slutligen upphöra. "Det är inte människors obildning eller de nya medierna som föranlett poesins marginalisering. Det är poeterna själva." skriver han. Den tyske medievetaren Friedrich Kittler skriver tvärtom att litteraturen gått från 1800-talets centrala position till att bli ett marginellt medium just på grund av att andra medier blivit viktigare. Vidare skriver Kittler att man som författare kan ta konsekvensen av detta och skriva litteratur som arbetar utifrån sina egna förutsättningar, inte försöker vara något annat medium och inte heller går att översätta till andra medium. Ett annat alternativ är att upprepa litteraturen från 1800-talet om och om igen. Vilken väg Omar valt framgår tydligt både genom debattartikeln i UNT och i hans poesi.
Vad som inte framgår är om han menar att all normbrytande litteratur någonsin är av ondo. Vore det bästa om all litteratur fortfarande höll sig inom Aristoteles Poetiks ramar, eller är det bara nutida normer som man inte bör bryta mot? Omar skriver, "När poesin är dålig kan man skrika "normöverskridande" och "provocerande" tills man är hes. Inte en jävel bryr sig." Menar han att dålig poesi inte blir bra enbart för att författaren bryter mot normer? I så fall håller jag med. Men poesi som skrivs som om den vore tillkommen av en akademiker på 20-talet blir heller inte automatiskt bra bara för att den håller sig innanför ramar som inte längre existerar.
Och när det gäller kritiken, så kan knappast ett verk som varken är vackert, gripande, sublimt eller harmoniskt bedömas utifrån dessa kriterier. Att det inte är viktigt på de svenska kultursidorna huruvida verket är tankeväckande måste Omar dock ha fått om bakfoten. Den stora poängen med litteratur som bryter mot normer är ju just att den väcker tankar, om inte annat så om just normer. Och om kritiken inte anpassades till verket skulle vi lika gärna kunna plocka fram diagrammen som litteraturforskare utarbetade på 50-talet och räkna ut hur viktiga verken är genom att få fram en skalenlig siffra. Då kan vi också lägga ned litteraturkritiken, köra diktsamlingarna genom dataprogram som smidigt räknar ut vilka som är bäst och kanske spela in en dokusåpa om processen, så är poesin räddad åtminstone i en tv-säsong.