Debatt: Poesin är större än romanen

Poesi är en inre dialog. Poesin uppkommer i känslan hos läsaren. Poesin drar fram essensen ur livet. Romanen projicerar liv. Romanen beskriver livets detaljer. Poesin är aldrig detaljer. Poesin är ett mysterium. Romanen blir aldrig ett mysterium. Romanen finns som en idé i läsarens tankar.

Jag tycker att all slags skönlitteratur är poesi. Men i en speciell kontext är romanen en självständig genre. Det är den yngsta genren i litteraturen, poesin den äldsta. För mig är romanen inget nytt. Om vi ser tillbaka på den episka poesin, kommer vi att se att den lyriska epiken i romanen bara försöker uppfylla romanens formkrav.

Vad är då en roman? 

Man kan inte förklara poesi. Poesi är inte en fråga om förståelse. Romanen måste förklara och berätta alla detaljer. Den är hela sanningen om ett liv och dess kontext. Den projicerar en komplett berättelse som har flera horisonter. Efter att man har läst en roman, får man en fullständig bild och en uppfattning om sanningen. Om en läsare hittar en olöst fråga efter att ha läst en roman, saknar romanen något, hävdar jag. Romanen är en historisk projektion eller dokumentation, ett möte, en filmisk vy av livet och tiden. Poesi är ett enkelt kärleksbrev till tiden, en tillbakablick på ett spontant överflöd av en djup känsla, menar poeten William Wordsworth. Romanen bryr sig inte om spontanitet så mycket. Romanen är ett paket mångfasetterade meningar om livet.

Romanen har fått en position på marknaden där poesin nästan är utesluten. Romanen slukar mediernas och marknadens uppmärksamhet. Poesin är nästan bortträngd från marknaden. Poesin är marknadens hemliga kärlek. Romanen har sett till att litteraturen är nära människor och tiden. Poesins misslyckande handlar om poeternas misslyckande. Vår tid saknar klassiska poeter. Våra poeter har den poetiska känslan, men missar båtresan när de har möjligheten att flyga. Romanen är en resa – från slummen till himlen, från slottet till havet – som tar bilder från alla håll. Poesin är större men den fångar inte allt, den griper efter metaforer och liknelser.

I slutet av 1900-talet växte fenomenet poetry slam fram i USA. Men det fyller inte poesins funktion. Här handlar det om performance. Jag uppskattar i och för sig slammen, den behövs för en levande stadskultur. Det bidrar till att skapa ett rum för det talade ordet. Samtidigt ser jag det som min plikt att påminna all poetry slam att ståuppkomik inte är poesi.

Vår epoks fula ansikte – skräcken, frustrationen, det grymma hyckleriet, den ekonomiska verkligheten, svält, krig och sociala kriser – är svåra ämnen för poesin som föredrar känsla. Hur kan detta lösas? Romanen ställer sig mitt på scenen och trycker poesin åt sidan. Den hemliga kärleken framträder inte i sociala och offentliga sammanhang, men den finns i känslan och sinnet hos individen. Det är en sällsynt känsla. Den kommer aldrig att försvinna, men kommer kanske inte alltid att synas. Romanen får kanske inte vara i den känslan, men den är synlig, den har den dominerande platsen i hyllan i bokhandeln, i biblioteket, i privata samlingar och i de flesta medelklassmänniskors händer. 

Ungdomsårens kärlek lever länge i minnet. Sådan är poesins natur. Årets bästsäljande roman glöms snart bort. En sann dikt kan vara en fullträff i flera hundra år. Min inriktning är poesin, men vår tid gynnar romanen. Vad kan jag säga? Poesi är den inre verklighetens räddning. Romanen är ett utanpåverk. Poesi är den livsnödvändiga passion människan behöver i ensamma stunder. Att poesin har fösts åt sidan är ett tecken på vår tids misslyckande.