Man bör inte hänga ut en enskild tjänsteman för att hon följer politiskt fattade beslut. Därmed kan vi lämna den moraliska sidan av saken och diskutera estetik. Bo Gustavsson är bergfast övertygad om vad ”poesin som konstform” är för något och att den absolut inte är en angelägenhet för amatörer eller estrader.
I den historiska vända vi är inne i just nu kan vi ännu minnas en tid där uppläst poesi inte hade på estraderna att göra. Den klev upp för cirka 40 år sedan – och blev kvar. Inkomstmöjligheter skapades i en sektor som annars präglats av den yttersta fattigdom. Bo Gustavsson har själv framträtt på Uppsala stadsbibliotek ett par gånger de senaste åren.
Dessförinnan har vi en gloriös epok med ”låtskrivare” som Lars Forssell och Beppe Wolgers på 50-talets litterära kabaréer. De tog intryck av Weimarrepublikens scener där författare som Brecht och Tucholsky skrev stor poesi till musik. Max Raabe och Ute Lemper återskapar i dag kärleksfullt denna konstart.
Om vi går tillbaka ett par sekel hittar vi Bellman som var den största estradpoet som världen hittills skådat. Synd att han skrev på svenska! Före honom fanns barockens skillingtryckta viskonst som hos Wivallius.
Poesin har alltid interagerat med andra scener. Hos Shakespeare är det tydligare än någonsin. Idag skriver rapparna på knittel, de medeltida rimkrönikornas versmått.
Vad man kan sakna är en medvetenhet om denna väldiga tradition när kulturpolitiker i stor välvilja ger utrymme åt ungdomars uttryck.
Risken finns att inget estetiskt sammanhang erbjuds dem för konstnärlig utveckling. Åtminstone det fåtal som poesin griper tag i hos varje generation – konst är en företeelse på den ekonomiska och sociala marginalen – måste uppmuntras till skapande utanför konventionerna, också utanför det strikta regelverket i dagens estradpoesi.