Med Björn Ranelid är det så, att han retar många till vanvett. Kanske borde han utnämnas till riksprovokatör. Sådana behövs alltid.
Rentav är han kanske redan en av vårt samhälles narrar. Alltså med uppgift att överdriva, gyckla, varna, och just provocera. Alltid, förstås, med risk att det egna huvudet ska huggas av. Sticker man ut det, kan bilan falla snabbare än man rycker huvudet tillbaka.
Ranelid är en språksmidare – marodör tycker somliga. En galant – snobb tycker somliga. En estradör – kokettör skulle somliga kalla det. Kanske också lite av en rättshaverist när det gäller kränkningarna han upplevt. Populär föreläsare är han, drar ofta fulla hus.
Klart han retar folk till vansinne. Just nu Svenska Akademiens ständige sekreterare, om inte till vansinne, så i alla fall tillräckligt för ett blogg-genmäle från den ständige.
Ranelid säger hoppa! Och, faktiskt, Englund hoppar. Hoppsan!
Det är ju riktigt roligt när Let’s Dance krockar med Svenska Akademien och jitterbugg uppstår. De stora elefanterna dansar, och vi får alla se på. Ett präktigt gratisnöje tack vare gycklande Ranelid och bloggande Englund.
Möjligen kan man fundera över om det är just Englund själv eller ständige sekreteraren som tycker att det är bra om Ranelid håller sig borta från skrivandet. Det spelar ju en viss roll för om man ska tycka att ”striden” är kul eller olustig.
Ungefär som när Stefan Hanna uttryckte sig oförsiktigt om feta, pensionärer och hur det nu var i sin privat-eller-politiker-blogg.
Vem är det som bloggar. I vilken egenskap. Frågan som både bloggare och läsare ständigt måste ställa sig. Du med och jag med. Det här är det således Lena Köster, journalist på UNT:s kulturredaktion, som skriver.
När Björn Ranelid uttalar sig är han däremot ingen myndighet, institution eller redaktion, utan just personen och författaren Björn Ranelid. Som säger vad han vill. Högt, ofta och provocerande.