I svaret på Johan Tralaus inlägg talar den avgående Carolina-chefen Ulf Göranson om "en mycket beklaglig engångshändelse" och ett "misstag" som inte ska upprepas. Vi är många forskare i Uppsala som kan intyga att det varken är fråga om engångshändelser eller i många fall ens fråga om vad man en smula vårdslöst kallar "dupletter". Vetenskapligt värdefulla arbeten eller exemplar, referensverk, tidskriftssviter, ja faktiskt stundom hela samlingar, utrensas kontinuerligt vid forskningsbiblioteken - till forskarpublikens sorg och förtvivlan. Mörkertalet är stort, men flera slumpvis upptäckta fall har genom åren dragits fram i ljuset av upprörda besökare och ofta även erhållit publicitet i pressen, varvid biblioteket ifråga vanligen har skyllt på sina “rättigheter" och "förbehåll" eller beklagat ett "sällsynt olycksfall i arbetet". Bakomliggande missförhållanden har aldrig berörts.
I dag finns en allmän okunnighet inom hela biblioteksvärlden rörande elementära begrepp som bok, dokument, edition, exemplar, text, verk, “information" och inte minst boksamling. Här vilar en stor del av ansvaret på bibliotekarieutbildningen. Bibliotekshögskolan i Borås har till och med öppet deklarerat att bokvetenskap "är i stort sett helt borta" i undervisningen.
För några år sedan började biblioteken arbeta med att skilja mellan “kulturarv" och “vanliga böcker", en i och för sig välmenad distinktion vars tillämpning emellertid hittills knappast har väckt förtroende. “Kulturarvet" tycks i stor utsträckning tjäna rena prestige- och skrytändamål, det vill säga bibliotekets “image", och de “vanliga" böckerna (stundom långt mer värdefulla, sällsynta och ömtåliga än många “kulturarvsböcker") åtnjuter ofta bara det privilegiet att de är mera tillgängliga för forskarna, något som “kulturarvet" tydligen på sikt avses bli enbart via digitalisering. Detta synes vara ett led i bibliotekens strävan att skilja forskarna från originalen och låta dem hålla till godo med kopior och reproduktioner av alla de slag (för att skona “klenoderna", “skatterna", “dyrgriparna", “rariteterna" eller vad man nu använder för nötta klyschor). Men det är inte alltid böckernas egenskaper man främst bör gå efter utan de varierande forskarbehoven. De flesta forskare behöver inte originalen, men för vissa forskare är originalen oundgängliga, och då behövs vanligen också en viss frihet vid handhavandet av dem. Här utgör Carolinas specialläsesal ett föredöme, däremot inte Kungliga Bibliotekets.
En radikal förändring av rådande missförhållanden kan förstås inte genomföras med ett penndrag. Men man har åtminstone rätt att förvänta sig att biblioteken nu äntligen engagerar sig i en seriös debatt med anledning av den kritik som under flera decennier har riktats mot dem från bokvetenskapligt håll. Den väg man har valt är att tiga ihjäl kritiken och låtsas som om den inte existerar. Endast när kritiken får göra sig hörd i massmedia brukar biblioteken någon gång känna sig tvingade att gå i svaromål, som i det nu aktuella fallet.
Varken den amerikanske författaren Nicholson Bakers bok Double fold (2001) eller bibliografen Thomas Tanselles många inlägg om bibliotekens galenskaper har debatterats av biblioteken själva. Författarna kritiserar bland annat mikrofilmningen och digitaliseringen och de felaktiga föreställningar som projekten bygger på, särskilt i den mån som projekten innebär förstörelse av originalen (dagstidningar, tidskrifter, böcker etc). De lyfter även fram den okunnighet som råder beträffande dupletter och "bokvård". Bokvården tenderar ofta att förstöra eller dölja bibliografisk evidens i stället för att skydda eller rädda den. Men deras angelägna skrifter nämns över huvud taget inte i den påkostade bok om “kulturarvsbrott" som Riksantikvarieämbetet, Brottsförebyggande rådet och Statens kulturråd gav ut för några år sedan. I denna bok ägnas ett stort avsnitt åt den numera riksbekante bokstjälande bibliotekarien på KB, medan den ständigt pågående "legaliserade" bokförstörelsen på biblioteken inte berörs med ett ljud. Vår ledande bok- och biblioteksvetenskapliga tidskrift sedan 1914 lades nyligen ner i brist på prenumeranter och kompetent redaktion.
Grundfelet är helt enkelt att gapet mellan forskarna å ena sidan och bibliotekens byråkrater och administratörer å andra sidan har blivit för stort. Gång på gång kan man konstatera hur föga rustade, ja direkt olämpliga, biblioteken är för att ta emot och förvalta värdefulla specialsamlingar. Nästan aldrig föreligger någon genomtänkt analys eller uppfattning rörande samlingens speciella natur, struktur, avsedda ändamål, potential eller rimliga funktion.
Vad beträffar eventuella gallringar, byten och försäljningar, borde de alla omsorgsfullt bokföras och dokumenteras i en separat katalog, i möjligaste mån även retrospektivt. Redogörelser bör arkiveras för vad som gjordes med varje utgallrad bok eller tidskriftssvit, med tydlig motivering för åtgärden ifråga och namn på involverade personer, inklusive namnet på den ansvarige vid biblioteket. Alla dessa uppgifter bör vara offentliga och lätt tillgängliga. Då skulle det äntligen bli slut på allt det hittillsvarande smusslet och hemlighetsmakeriet kring hanteringen.
Rolf E DuRietz
Utgivare sedan 1974 av den bokvetenskapliga tidskriften Text och författare till boken Kulturarvshyckleriet (Uppsala: Dahlia Books, 2010).