Som vi alla vet befinner sig Europa i något av ett allvarligt läge med en klimatkris, finanskris och eurokris som alla hakar i och korsbefruktar varandra. Den som kan sin historia vet att komplexa tider har en benägenhet att leda till en farlig mix av förvirring, ilska och sökande efter syndabockar. Detta avtecknar sig tydligt i dagens Europa där nationalistiska och nyfascistiska partier erövrar alltmer mark. Så även i Sverige där vi sett ett tillputsat rasistiskt parti knata in i riksdagen.
Sedan dess har debatterna gått varma. Är Sverige ett rasistiskt land? Vilka är Sverigedemokraterna? Vilka är deras väljare? Hur blev det så här? Djupdykningarna i det samhälle och den tid som skapat denna situation har varit omtumlande för ett inte sällan lite självgott land. Sverige - det upplysta, det progressiva och demokratiska. Debattörerna strömmade till och plötsligt användes arenor som tidigare mest använts till att "ta mode och estetik på allvar" till att diskutera samhällsfrågor.
Sedan dess har allt eskalerat. Inte minst inom de sociala medierna där det blivit något av den utbildade medelklassens folksport att "stå upp för sina åsikter". Något som allt som oftast betyder; länka till artiklar och ta avstånd från en lättutpekad fiende. Nu senast var det kring den uppmärksammade SD-filmen men listan med internetsnackisar kan göras lång. Den sexistiska Stig Larsson-intervjun, misshandelsskurken Chris Brown och de dagliga uppdateringarna från alla läskigt skojiga Vita Kränkta Män.
Dela och få likes, gillamarkeringar på Facebook. Förfasas och få likes. Självklart kan det tyckas bra att man "pratar om det" men frågan är hur, om vilka och vad man sen faktiskt gör, i det verkliga livet.
Tragiskt nog tycks internetdebatterna ofta följa exakt samma polariserade logik som Sverigedemokraternas tänkande. Man skapar en lättutpekad fiende av ett finmaskigt nät av strukturella problem. Slår sig för bröstet som "de rekorderliga svenskarna" och placerar problemen hos de andra: våldsamt SD-folk, egomaniska författare, halvt sinnesförvirrade rabiata antifeminister och en mobb vita kränkta män som varken kan stava eller föra sig.
Problemet är inte att man inte får skämta eller förfasas. Problemet är att polariseringen och karikatyrerna på lång sikt gör det svårt att se problemen i all dess vardaglighet och komplexitet. Att länkspridandet lämnar en känsla av att man faktiskt tagit sitt medborgerliga ansvar när det man egentligen gjorde var att bekräfta sin egna sociala status. Att man egentligen bara bidrog till att skapa sin egen enkla syndabock.