Behöver Uppsala ett litteraturhus? Den frågan har många ställts sig den senaste tiden.
Sedan flera år tillbaka har Oslo det största litteraturhuset i Europa, drivet av en obunden stiftelse och inrymt i ett gammalt läroverk. Vid det officiella besöket i maj var jag en av dem som var med för att titta på huset. Meningen var att hämta inspiration och tankar för att skapa något liknande i Uppsala.
Med på resan var både tjänstemän och fria kulturutövare för att på plats kunna diskutera fördelarna med ett hus för författare. Och jag tror att jag kan tala för alla när jag säger att det födde nya tankar hos var och en. Och kanske kan det leda till många olika spår, för jag tror på flera mötesplatser i Uppsala som kan ge en starkare dynamik.
Samarbete mellan olika discipliner får inte glömmas bort, även om jag liksom Anisur Rahman och många fler författare i Uppsala gärna vill ha ett litteraturhus. Det utesluter inte att man har flera konstarter inom husets väggar, det vill säga framträdanden med olika parter, precis som på Litteraturhuset i Oslo. Det är också ett önskemål från flera kulturarbetare som gärna ser en korsbefruktning över gränserna och en mötesplats för alla fria utövare. Något som inte heller finns i dag.
Konstnärerna i Uppsala har mutat in sitt område och har sitt hus - Åhuset och Galleri 1. Ett förslag har kommit från konstnären Michel Östlund om att göra Odinslund till en kulturell mötesplats. Ännu står allt öppet. Men författarna saknar verkligen ett eget hus, där man inte styrs av någon instans, med bokhandel, kafé, restaurang med rättigheter samt scener med professionellt ljud och ljus för olika framträdanden och debatter. Och skrivarrum för författare.
Frågan är hur ett litteraturhus skulle kunna se ut här? Finns det intresse från politikerna? Kan man förena det fria kulturlivets åsikter med övriga?
Naturligtvis är det mycket bra om andra instanser förbättrar sitt innehåll och sina arenor för författare. Får veta hur kulturutövare ser på deras verksamhet. Bibliotekschefen Marie-Louise Riton blev så inspirerad av besöket i Oslo att hon redan har planer på hur man skulle kunna bygga ut Stadsbiblioteket för att få en bättre programverksamhet. Gynnar det författare är det naturligtvis mycket bra - oavsett ett litteraturhus.
Viss kritik finns från olika håll om att de ekonomiska resurserna inte finns i Uppsala för något liknande huset i Oslo, åtminstone inte i nuläget. Tankar av olika slag har berörts och det diskuteras livligt. Men risken är att det stannar vid det, och att frågan kommer att malas för länge. Att byråkratins seghet tar överhand. Att kulturarbetarna tröttnar och går sin egen väg.
Jag delar Uppsalas kulturdirektör Sten Bernhardssons åsikt om att författarna inte ska beredas mer plats på biblioteken, utan att det vore bättre om de organiserade sig själva på sina villkor. Vi ska samarbeta, men införlivas författarna i den officiella verksamheten kommer de automatiskt att bli styrda.
Bernhardsson har också en intressant synpunkt som jag har funderat mycket på: det bästa vore ett författarupprop! Hela samhället, inklusive privata aktörer och näringslivet måste nämligen få upp ögonen för att litteratur, poesi, ja, alla kulturformer, är en resurs som vi mår bra av.
Om man hårdrar det hela, ska vi alltså ut och demonstrera för att få ett eget hus? En egen plats att vara på precis som konstnärerna har? De har ju också viss finansiering genom evenemangsbidrag och annat. Kan de så kan väl vi! Ska det vara så svårt att hitta ett hus? Och förresten, varför skulle näringslivet inte kunna gå in och betala?
Läs tidigare inlägg: Lyft det litterära Uppsala (publicerad 15/1) och Ett litteraturens hus behövs i Uppsala (publicerad 17/6) av Anisur Rahman.