"Skönlitteraturen är alltid nyskriven"
Ett av litteraturens ståtligaste trick är att upphäva den konventionella tiden, skriver Maria Wennerström Wohrne i debatten om förhållandet mellan äldre och nyskriven skönlitteratur.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag delar helt och fullt denna uppfattning. Är det inte ett av litteraturens ståtligaste trick just att upphäva den konventionella tiden? Diktverk med hundratals år på nacken kan göra samtiden begriplig, liksom nyskrivna ord förmår belysa det förflutna. Flera var också de författare och intellektuella som under det förra seklet betraktade den kronologiskt fortlöpande tiden som en teoretisk konstruktion.
Den franske filosofen Henri Bergson talade till exempel om ett individuellt upplevt "nuflöde" utan skarp gräns mellan förflutet och närvarande - tankar som fick ett stort genomslag inom litteraturen. Marcel Proust föresatte sig för sin del, i På spaning efter den tid som flytt, att befria huvudpersonen ur tidens grepp. Tack vare starka sinnesförnimmelser (läs: madeleinekakan) upplever denne jagberättare i förklarade ögonblick det förflutna och det närvarande samtidigt.
Själv läste jag i höstas en inte helt nyutgiven bok: Strändernas svall från 1946. Eyvind Johnson återberättar här Odysseus äventyr under dennes hemfärd till Ithaka liksom vad som sker i hans palats under tiden. Likt ett ledmotiv genom romanen återkommer beskrivningen av hur "Dolios mörka och kattlika dotter går över gården." Denna flicka är en ung slavinna som väntar barn med någon av friarna som har intagit palatset, eller kanske med konungasonen Telemakhos själv. I början av romanen är flickans graviditet knappt skönjbar och i slutet föder hon sitt barn. Handlingen spänner alltså över ungefär nio månader och det torde vara med en allt större mage som hon korsar gården. Men en annan tolkning av denna återkommande scen är att den faktiskt skildrar ett och samma ögonblick; att tiden näst intill står stilla medan den gravida flickan går över gården; att hela den övriga handlingen ryms inom denna korta tidsrymd. Med ett sådant synsätt skulle tiden även i Eyvind Johnsons verk vara beroende av vår subjektiva upplevelse; tänjbar och möjlig att förlänga och att komprimera.
Det var inte första gången som jag i höstas läste denna roman. När jag för ganska precis halva livet sedan började plugga litteraturvetenskap här i Uppsala ingick Strändernas svall i kurslitteraturen. Det var närmare bestämt det första skönlitterära verk som vi fick att läsa på introduktionskursen. Det blev bråttom! Jag tvingades skumläsa långa partier och det forsade vådligt om Odysseus och hans flotte!
Till det som stannade kvar i minnet hör, trots denna slarviga läsning, ändå hjältens ilandstigning på faiakernas ö och hans möte med den unga prinsessan Nausikaa och hennes fnissiga väninnor, liksom det ögonblick då Telemakhos till sist förstår att det verkligen är hans far som har kommit hem till Ithaka.
Av den medelålders Odysseus melankoli eller undertryckande av sina ideal till förmån för grym realpolitisk handling mindes jag däremot ingenting, inte heller av Penelopes oro för sin tafatte son eller fåfänga kamp mot sina allt fler gråa hår. Men hösten 2009 belystes texten ur en annan vinkel. En gång var jag Telemakhos, Nausikaa och Dolios dotter. Det är jag inte längre. Fokus har förskjutits. Andra gestalter med andra konflikter står i förgrunden.
Skönlitteraturen är alltid är nyskriven. Jag tänker att det förhåller sig så dels därför att det ligger i dess natur, dels därför att vi själva oupphörligt förändras och därmed ständigt föds som nya läsare.