Per Cullhed och jag är inte fullt så oeniga som han tror. Han argumenterar delvis mot åsikter som jag inte har uttryckt eller avsett uttrycka. Om ”bibliotekens kärnuppgift” är vi däremot oeniga: ”Att leverera nytta till sina användare.” Ånej, först måste det väl finnas något att ”leverera”, och där har vi den primära kärnuppgiften: Att samla, förvara och bevara böcker för samtid och eftervärld. Böcker förvarades ursprungligen i lerkrukor eller skrin; till slut blev det hela palats (Carolina är ett vackert exempel). ”Bibliotek” betecknar just rum eller byggnader för boksamlingar, i överförd bemärkelse även själva samlingarna. Men det är just där som dagens bibliotek har börjat sacka efter. Man är mera inställd på att leverera.
Men exakt vad är det man vill tillgängliggöra? Svaret är: I första hand verk, litteratur eller information, i andra hand texter, i tredje hand editioner, men först i sista hand böcker (observera att orden här brukas som facktermer, inte i allmänspråkliga betydelser).
På biblioteken gör man vanligen ingen skillnad mellan dessa begrepp. Man tycks vara omedveten om att verk, texter och editioner är skilda abstrakta begrepp, under det att böcker, det vill säga bokexemplar, är konkreta, fysiska föremål, som förvisso kan avbildas på nätet från alla håll och kanter men absolut inte ”digitaliseras”.
För att förmedla information, litteratur, verk, texter och editioner behövs biblioteken i dag och i framtiden i ständigt minskad grad, men däremot kommer biblioteken alltid att behövas för att ta hand om själva föremålen, dokumenten, bokexemplaren, samlingarna. Varför då inte prioritera just denna elementära och permanenta uppgift?
Om det emellertid finns någonting som i dag inte är ”tillgängligt” på biblioteken så är det just ”samlingarna”. Ty i bibliotekens ögon utgör en samling bara en massa ”titlar”, inte en organisk helhet.
Varje gång jag under de senaste decennierna har frågat efter en samling och anhållit om att få studera den har jag mötts av frågan ”Jaha, och vilken bok är det som önskas?” När jag har svarat att jag är intresserad av hela samlingen och inte av någon särskild bok i den har jag fått höra att samlingen som sådan inte är tillgänglig för forskare. Observera att detta har gällt även deponerade samlingar. Ett intressant undantag bör dock nämnas: En av Carolina för längesedan till en avlägsen depå ivägskyfflad och bibliografiskt mycket värdefull duplettsamling ställdes nyligen med älskvärd hjälpsamhet och stort besvär till mitt och min kollegas förfogande i specialläsesalen för obegränsat studium. Men då gällde det alltså ett material som inte räknades till bibliotekets ordinarie samlingar.
”Det är omöjligt att hantera alla böcker som vore de specialsamlingar”, försäkrar Cullhed. Självfallet, och ingen har heller påstått något annat. Men för den skull behöver man väl inte göra sig av med dem?
Ulf Göranson har nu i detalj redogjort för vad som hände med Arvid Fredborgs samling av dedikationsexemplar, ”en enstaka olyckshändelse”. Men vad hände exakt med Sabins stora Amerika-bibliografi (som ingick i en värdefull donation)?
Vad hände med den oersättliga samlingen av pliktlevererade svenska särtryck?
Med den lika oersättliga samlingen av utländska bokauktions- och antikvariatkataloger?
Med de många pliktlevererade nyeditionerna av svenska skol- och kursböcker?
Med otaliga utländska facktidskrifter, vetenskapernas ryggrad?
Rolf E DuRietz
Utgivare sedan 1974 av den bokvetenskapliga tidskriften Text och författare till boken Kulturarvshyckleriet