Sedan 1998 när Tensta konsthall för första gången slog upp portarna har dess konstnärliga ledare skapat kontrovers utan avbrott: Förste chefen Gregor Wroblewski sparkades strax innan ett infekterat gisslantagande av själva konsthallen, vilket sedermera ledde till hans avhopp från svenskt konstliv i stort samt detroniseringen av en av Sveriges mest inflytelserika kritiker vid denna tid – Lars O Ericsson – som anklagade den nya ledningen för ett slags förräderi.
2008 avgick sedan Konst2-trion Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland och Jelena Rundqvist efter en tvist som utåt sett handlat om styrelsens arvoden. Relativt kort därefter, 2011 avgick även chef nummer tre, William Easton av personliga skäl och nu är den fjärde konstnärlige ledaren för Tensta – Maria Lind – i viltsint blåsväder kring relationen mellan konsthallen och Sveriges äldsta auktionshus Bukowskis.
Det hela har blossat upp under Stockholmsversionen av projektet Abstract possible här kallat The Stockholm synergies som Maria Lind initierade innan hon övertog chefspositionen på konsthallen. Projektets tema är abstraktion utifrån tre teman som gestaltas på lika många platser i Stockholm, däribland Tensta konsthall.
På Bukowskis visades under några veckor under 2012 en så kallad ”Primary”, där verken haft fasta priser och på instruktioner av den inbjudna konstnärsduon Goldin + Senneby även plockats ned från väggen så fort de sålts. Försäljningen av verken delas lika mellan Bukowskis, konstnären och Tensta konsthall. Att auktionshus generellt inte blandar sig in i nyproduktioner och curaterade utställningar har ju varit underförstått fram till några år sedan då enorm uppmärksamhet riktades mot bland andra britten Damien Hirst som gick raka vägen till Sotheby’s utan inblandning av gallerister eller curatorer.
Redan under vernissagen haglade inlägg på Twitter och Facebook med ömsom skepsis, ömsom bojkott. En del av indignationen rör naturligtvis det faktum att den oheliga alliansen skattefinansierad konsthall-auktionshus geggar ihop våra föreställningar om pengars korrumperade roll i konstsammanhang.
Konstnärerna i Bukowskis utställning var en mix av svenska och internationella och som ramverk skapade Goldin + Senneby verket Abstract possible: An investment portrait. Verket är både ett objekt och en rapport om konstmarknaden, skriven av en av världens främsta konstkonsulter Thea Westreich, tillgänglig endast för den som har råd att betala 120 000 kronor. Verket förblev osålt.
Att detta samarbete skapat sylvassa kanter är självskrivet: En av Sveriges mest ökända förorter bildar bjärt kontrast mot Berzelii Parks konstfulla lyxpralin och huvudpersonen Maria Lind som är världsberömd för sin integritet, kompromisslöshet och starka socialkritiska konstsyn framstår som kidnappad av Bukowskis pr-strateger med den skicklige vd:n Michael Storåkers som galjonsfigur.
Vad flera kritiker i de stora dagstidningarna har anklagat Lind för är att alltför lättvindigt skapa legitimitet åt auktionshuset och dess majoritetsägare, familjen Lundin, vars andra bolag Lundin Petroleum anklagas för grova internationella brott och samröre med diktaturer. Märkligt nog har exempelvis Goldin + Senneby inte ifrågasatts utifrån samma koppling.
Lind försvarar sig i en debattartikel i DN med att hon genom att tacka ja till Bukowskis inbjudan om samarbete lyft debatten om konstens ekonomi. Värdet i projektet, menar hon är just det fokus som så många nu riktar mot dessa spörsmål, inklusive Lundinfamiljens indirekta inflytande på den samtida konsten. Men precis lika absurt som att tacka Lars Vilks för det fokus vi riktat mot religionsfrihetsfrågor och islamofobi, lika befängt är det att Lind ser sig själv som upphovet till den större debatten. Med samma felslut kan vi tilldela äpplet som föll framför Isaac Newton hela äran för formulerandet av gravitationsteorin.
Att en utställning har många teoretiska lager brukar vanligtvis betraktas som en fördel, då ingångarna blir vida och associationerna många. I Abstract possible blir inte bara ingångarna många utan utvägarna likaså. Tensta konsthall och Maria Lind kan kreativt hitta olika förklaringar till komplexa invändningar som rör samarbetet och parallellt söka trovärdighet bland annat genom den antologi som man, enligt uppgift gett ut tack vare det arvode Bukowskis betalat Lind. ”Contemporary art and its commercial markets” är en välskriven och intressant publikation men riktar fokus på större frågor, inte åt det här-och-nu som Lundindebaclet som är knäckfrågan.
Ironiskt nog är det abstraherande av värden och utsagor som är temat för Tenstas senaste projekt också de metoder som man använder för att undvika att ta ställning på ett etiskt tydligt sätt. Att konsthallen inte vill avslöja storleken på det arvode som Maria Lind erhållit av Bukowskis är den sista spiken i kistan för konstens asymmetriska förhållande till sina abstrakta finansiärer.