Mycket av debatten om Svenska kyrkan i dag handlar om tomma kyrkor, dyrt underhåll och bristande intresse hos sekulariserade svenskar. Risken är att fastna i en debatt där de negativa frågorna blir de stora: att reducera antalet kyrkor, att stänga, lägga i malpåse, rivning. En känsla av resignation infinner sig över vad som ska ske.
Det är i denna utsatta situation som Uppsala stift initierade det så kallade Torstunaprojektet. I projektet har ingått arkitekter, antikvarier, teologer/präster också några studenter vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet och vid Arkitekturskolan, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Detta projekt handlar om hur arkitekter, antikvarier och teologer tillsammans under två år studerat stora kyrkobyggnader i avsikt att kunna förminska själva gudstjänstrummet och sedan använda resterande ytor tillsammans med biutrymmen för andra ändamål.
Projektet har velat pröva möjligheten att flytta den verksamhet som normalt bedrivs i församlingshemmet till kyrkan. Att genom ombyggnad integrera exempelvis barn- och ungdomsverksamheten, konfirmandundervisning, körövningar, samtalsgrupper, kulturprogram och även administration.
Själva gudstjänstrummet bevaras i förminskad storlek medan sekundära utrymmen i kyrkan kan användas mera flexibelt.
Projektet har varit förlagt till Torstuna kyrka norr om Enköping och kallas därför Torstunaprojektet. Att i en mycket stor kyrka som Torstuna bygga in församlingslokaler betyder att i stället för kyrkan blir församlingshemmet övertaligt och kan säljas. Samtidigt får man ett mindre och till antalet gudstjänstbesökare bättre avpassat kyrkorum. Att samla församlingsverksamheten på detta sätt kan innebära en kvalitetshöjning av det totala församlingsarbetet.
Torstuna är exempel på en överstor kyrka som det finns alltför många av. Torstuna kyrka utanför Enköping byggdes 1790 då befolkningen omfattade mer än dubbelt så många som i dag och det sågs som en plikt för alla att gå i kyrkan.
För den i dag mycket mindre församlingens behov är den alldeles för stor och kostsam.
Tillsammans med fem andra kyrkor ingår Torstuna i Fjärdhundra pastorat. För några år sedan var pastoratet på randen till konkurs. Kostnaderna för underhåll av alla kyrkor och andra fastigheter höll på att knäcka församlingen.
Torstuna är bara en i raden i denna situation som numera blir alltmer vanlig. Det tycks bara vara början på en utveckling som vi kommer att få se alltmer av. När en församling decimeras och får sämre ekonomi, och motvilligt tvingas till svåra förändringar sprids lätt en känsla av resignation och modfälldhet.
Syftet med Torstunaprojektet har varit att undersöka möjligheter att anpassa en större kyrka, som endast i mindre grad används för gudstjänster, till att även rymma annan verksamhet. Torstuna kyrka med sina stora ytor, och läktare i hela långhuset, är ett bra exempel på en sådan kyrka. En förutsättning i projektet har varit att med ”utökad användning” menas kyrklig verksamhet som hör till församlingen. Det är alltså inte fråga om att införa någon ny verksamhet av profant slag.
I Torstunaprojektet har en grannlaga fråga handlat om hur mycket en kyrka tål att förändras för att anpassas till delvis ny verksamhet? All typ av trivialitet måste undvikas. En förändring av kyrkobyggnaden som påverkar dess funktion och karaktär är naturligtvis en mycket komplex uppgift och måste vara noga genomtänkt. Att förminska överstora kyrkorum till en volym som mera motsvarar dagens behov för gudstjänster, och samtidigt skapa utrymmen för ny, utökad verksamhet är en arbetsuppgift som kräver stor kunskap och varsamhet. Arbetet måste också kunna motiveras med att det är en långsiktig lösning som blir till nytta för församlingslivet i sin helhet. Bara arkitekter som är kvalificerade för sådana uppgifter bör anlitas av församlingarna. Antikvarier bidrar med sin kompetens att bedöma de kulturhistoriska värdena, och teologer med kunskap om kyrkans liturgi och trons symboler.
Viktigt är att gudstjänstrummet inte får förlora sin sakrala karaktär när det förminskas, att det förblir ett rum för stillhet och andlighet. I en tid som ofta kallas för religionens återkomst har kyrkobyggnaden för många blivit en symbol för kommunikation av kristen tro. Då är det angeläget att kyrkorummet behåller sin andlighet och inte trivialiseras.
Projektet har alltså inte varit inriktat på de mindre medeltidskyrkorna utan enbart mot kyrkor med mycket stora ytor som inte används eller behövs, och som drar med sig stora värme- och underhållskostnader. Torstunaprojektet har kunnat upptäcka flera positiva möjligheter. Med rätt inställning kan krisen leda till förnyelse, kanske att till och med omfatta hela församlingens liv och verksamhet.
Att kyrkan först och främst är ett rum för gudstjänst betyder alltså inte att den också har andra funktioner. Och stöd för detta börjar nu komma också från kulturmiljövårdande institutioner och myndigheter.
I en skrivelse från regeringen till riksdagen angående den statliga kyrkoantikvariska ersättningens användning framhålls att ”en viktig framtidsfråga är att skapa förutsättningar för en diversifierad användning av kyrkobyggnaderna”. I en annan skrivelse gör Riksantikvarieämbetet bedömningen, att ”en beredskap bör finnas hos både Svenska kyrkan och kulturmiljövårdande myndigheter att i framtiden möta en utveckling som inbegriper lågt utnyttjade kyrkor, avyttring av kyrkor och en vilja att rymma nya funktioner i kyrkorummen”. Och slutligen i en regeringsskrivelse om den kyrkoantikvariska ersättningen ska Svenska kyrkan ges ”ökade möjligheter att inom ramen för lagstiftningen disponera kulturarvet i enlighet med sina egna behov”, (författarens kursiveringar). Att kulturarvet bevaras måste naturligtvis vara självklart för alla parter men fortsatt brukande av kulturarvet väger således tyngre.