Det började nog mest som ett skämt. På mikrobloggen Twitter finns ett konto som heter ”Save the Humanities”(Rädda Humaniora!) som dagligen twittrar ut uppmaningar och förslag på vad humaniora kan göra för att rädda sig själv. En del är direkt roliga medan andra ger mer plats för eftertanke.
Twitterleken kan också ses som ett tecken i tiden, då humanistiska ämnen både i Sverige och utomlands brottas med nedskärningar, studentbrist och omorganiseringar infinner sig frågan: vad bör vi humanister egentligen göra?
”Save the Humanities!” kan ses som ett direkt resultat av den dikotomi som ofta sätts upp mellan analoga tryckta traditioner och det digitala som här tar formen av kvicka skämt med konstanta uppdateringar. Motsättningarna mellan analoga och digitala uttryck blir ofta tydliga även i den svenska debatten där försvarare av den fysiska boken drar ut så fort e-boken diskuteras. Men kan inte humanisters kritiska tänkande även appliceras på texter som råkar vara tillgängliga via en skärm eller ett tangentbord?
Ett möjligt svar formuleras i det framväxande forskningsfält som kallas för Digital Humaniora. Här samlas forskning som på något sätt använder sig av digital teknik, antingen genom att studera texter, bilder eller andra mediala former som finns tillgängliga i digitalt format genom att ha scannats in eller som är direkt publicerade online. Här finns alltså både nätversioner av stora textuella litteraturhistoriska arkiv och de texter som dagligen publiceras på sociala nätverksajter som exempelvis Poeter.se.
Inom Digital Humaniora är även datorn ett viktigt metodologiskt verktyg och hjälper forskaren att överblicka ett stort material, presenterar teman, eller räknar frekvenser. Särskilt i USA har Digital Humaniora fått en etablerad form, inte minst i Kalifornien där forskare bygger egna bokmaskiner, utvecklar datorprogram som kan hjälpa forskaren att läsa och få överblick av det många gånger gigantiska textmaterial som samlas på Internet. Den digitala humanioran ställer alltså därmed även humanistiska och mer analoga verksamheter på sin spets.
Vad gör vi när vi läser? Och vad är det vi gör när vi låter datorn hjälpa oss att läsa? Ett viktigt påpekande, är att en datorassisterad läsning inte ”tar det mänskliga” ur läsningen, utan snarare presenterar humanister inför ytterligare en verktygslåda, nycklar till att förstå texter, läsande och skrivande i det digitala landskapets oländiga terräng. Det är fortfarande forskaren som måste förstå vad och hur datorn kan bistå i att läsa, och vad datorn faktiskt läser.
Men det finns viktiga skillnader. Där den datorassisterade läsningen ger färdiga resultat är humaniora i hög grad en tolkningsvetenskap. Det är den humanistiska forskarens uppgift att tolka resultaten, kritiskt granska dem, och byta perspektiv. Där den datorassisterade läsningen bygger på kod, programmering och siffror kan humaniora istället sägas vila på bokstäver, omläsningar och närstuderanden.
I dessa mellanrum finns rörelsefrihet och handlingsutrymmen och chanser till att kritiskt granska det som ibland presenteras som den digitala teknikens möjligheter.
Hur humaniora ska räddas kommer med all sannolikhet att fortsätta diskuteras både i dagspress, i kultur - och skoldebatt. Diskussionen är nödvändig, inte minst för att humanistisk kunskap ska synliggöras. På mikrobloggen Twitter fortsätter under tiden leken med rubriken ”Rädda Humaniora” där fler förslag presenteras. Några av uppmaningarna sticker ut: ”För att rädda Humaniora måste vi bli bättre på det” eller ”För att rädda Humaniora, måste vi komma ihåg att göra det.”
De två uppmaningarna visar att humaniora, i en digital kontext är absolut nödvändig. Men också, att humanister inte ska vara rädda för att deras kompetens försvinner i den digitala tekniken, utan snarare; här formuleras en möjlighet. Den humanistiska kompetensen försvinner inte för att texten har flyttats online, utan behovet av humanister som kan läsa, tolka och förstå alla dessa texter ökar.
Men för att rädda humaniora krävs att vi utforskar det mellanrum mellan det digitala och analoga, och att vi forsätter att göra humanistisk forskning. Här kan digital humaniora vara en möjlig riktning. Och initiativ som ”Rädda Humaniora” på Twitter fungera som en startmotor.