Debatt: Uppsala bara för studenter?

Uppsala är en studentstad. Det är nog alla boende här plågsamt medvetna om. Oavsett om vi studerar eller inte har vi lärt oss att tänka på Uppsala som studentstaden – oftare än inte omgivet av en kväljande romantik kring begreppet, vidarebefordrad av generationer av före detta studenter som minns sina punschdränkta dagar vid universitetet.

Vad som verkligen förbryllar är när människor som långt efter sin studietid bor kvar i Uppsala – och förhoppningsvis fått lite distans till sin studietid och byggt ett liv efter examen – fortsätter att hylla Uppsala som studentstad, fortsätter att hävda att studenterna utgör Uppsalas ”puls”. Detta fastklamrande vid Uppsala som främst studentstad, idealiserandet av studentlivet och dess komponenter kan ses som harmlöst – trivsamt, eventuellt irriterande, men oproblematiskt. Det är det inte. När en stad av Uppsalas storlek definieras främst som en stad för studenter, osynliggörs stora delar av stadens invånare - deras situation, deras röst och deras politiska intressen.

Det finns många i Uppsala som aldrig pluggat vid universitetet, aldrig tänker göra det, och i vars uppfattning om Uppsala som stad, studenter och deras ”studentliv” mest utgör ett perifert men irriterande inslag i nattlivet såväl som daglivet.

Jag är själv född och uppvuxen i Uppsala, jag har också pluggat vid Uppsala universitet flera terminer, bott i korridor i perioder, och anser mig kvalificerad att säga att studenter är skitjobbiga. Det handlar inte bara om att de utgör en stor, högröstad grupp i sig, utan också att studenter som grupp är långt ifrån ett tvärsnitt av samhället i stort, utan fortfarande till stor del utgörs av ekonomiskt och kulturellt priviligierade unga människor, som gärna befäster sin maktposition. Detta speglas med all önskvärd tydlighet i det djupt föraktfulla uttrycket ”löst folk”, som vissa studenter tycker om att använda sig om för att beskriva de icke-studerande som någon gång råkar korsa deras väg.

Ingenstans blir segregeringen mellan studerande och ickestuderande – på de senares bekostnad – så tydlig som i utelivet. Där studenter har ett rikt nattliv bestående av 13 nationer, till stor del inhysta i Uppsalas äldre, vackrare byggnader, där hyran och alkoholen är tungt subventionerad av skattepengar, lyser icke-akademiska alternativ med sin frånvaro.

Få uteställen kan konkurrera med nationerna, vilket inte bara resulterar i ett magert nöjesliv för icke-studerande, utan också utarmar det icke-akademiska kulturlivet. För nationerna erbjuder inte bara subventionerad sprit utan också konserter och spelningar med stora namn. Nationskort krävs.
Också tillgången på nyktra plattformar för studenter och icke-studerande att mötas är få – fråga bara närmaste student när de senast befann sig i ett sammanhang som inte dominerades eller helt utgjordes av andra studenter.

Att studenter själva lider av ett navelskådande perspektiv där allt utanför nationer och universitetet döms ointressant får ändå ses som förståeligt, om än osympatiskt. Däremot blir det ett allvarligt problem när starka röster i samhället väljer att spegla detta perspektiv – här kommer nyhetsmedier in i bilden. Bostadspolitiken i nyhetsrapportering är ett tydligt exempel: bristen på studentbostäder har knappast passerat obemärkt i lokala medier, och är följaktligen ett erkänt problem (som visserligen inte verkar närmare att lösas för det) medan hyreshöjningar och lyxrenoveringar i Gränby och en hänsynslös andrahandsmarknad bortom studentkorridorer inte lämnat lika stora avtryck i nyhetsrapporteringen.

Det är slutgiltigt en fråga om klass – vems röst blir hörd i media, vems problemformuleringar förtjänar uppmärksamhet i media, och vem dricker skattesubventionerad sprit i k-märkta byggnader.

Vem tillhör staden? Ska vi acceptera en djup segregation mellan studenter och icke-studerande, där de förra äger tolkningsföreträde till den grad att vår stad benämns efter dem? Studentstaden.