En period under 80-90-talet skulle allt glasas in. Museer, kulturhus, gallerior skulle ha inomhustorg och inomhusgator.
Forna utomhusfasader blev plötsligt inneväggar vettande mot konsthallar, lunchserveringar och shoppingstråk.
Här kunde man flanera, slå sig ner, mötas ungefär som vore man i något lagom varmt och ljust medelhavsland – mitt i smällkalla vintern.
Man kan se det som en det offentliga stadsrummets tes.
Nu är antitesen här: man försöker få ”utomhuset” att se inomhusligt ut. Belyst och ombonat, med spetsgardin försett. Omfamnande småtorg längs Dragarbrunnsgatan. Utemys.
Gatuserveringarna med terassvärme, soffmöblemang och lånefiltar under tygtak, gör också sitt bästa för att hålla senhösten stången en stund och erbjuda en inomhuskänsla utomhus.
För att inte tala om vinter-julbelysningen längs Fyrisån och vissa Uppsalagator, i träden och på/vid en del byggnader.
Konsten i det offentliga utomhusrummet gör också sitt till för att skapa ett tilltal från staden till oss stressande eller strosande individer. Få oss att känna att vi liksom går från rum till rum i en jättelik paradvåning.
Men äger vi ”våningen”? Eller är vi bjudna/objudna gäster när vi rör oss i den? Är den till för oss eller vi för den? Kan vi påverka?
Och vad blir syntesen, när tesen och antitesen möts? Om de nu gör det.
Kanske ett helt inbyggt Uppsala under klimatutjämnande glasliknande nydesignat material. Science fiction? Knappast: säkert på gång i något materialvetenskapligt lab inte alltför långt bort i världen just nu.
Vem har sagt att en stad måste vara utomhus?
Framtiden knackar som alltid på dörren.