Debatt: Våga tänka både nytt och gammalt

Äldre arkitektur uppfattas som en representant för något gammalt och förlegat. Arkitektkåren har varit skicklig på att tradera denna ideologi inom sig, med rädsla för äldre ideal och klassiska stilar. Centrala beslutsfattare har i sin tur avstått från att ifrågasätta arkitekternas ideologiska övertygelser i tron
att arkitektur är en expertkompetens där bara de med den rätta utbildningen har en förmåga att avgöra vilken stil som är den rätta.

På senare tid har dock nya generationer arkitekter och stadsplanerare kommit att kritisera den modernistiska ideologin.
Att en ny byggnad smälter in i den omgivande miljön och även använder äldre stilars detaljer börjar nu inte längre ses med misstro utan som något positivt. Det finns en seriös kritik och det är beklagligt att det nuvarande förslaget till Uppsala universitets nya administrationsbyggnad vid Botaniska trädgården inte alls tar hänsyn till denna nya, växande inriktning utan endast slentrianmässigt inordnar sig i den förstelnade modernistiska traditionen.

En representant för den nya inriktningen är arkitekten Erika Wörman vid Djurgårdsstaden arkitekter som i en artikel för nätverket Stockholm skyline konstaterar att det inte längre är modernt med ”modernistisk förortsplanering och klimatfientliga glasfasader” (2/11 2010). Modernismen uppstod för 80 år sedan och Wörman anser att den numera har ”spårat ur till en ortodox trossats utan förankring i vår tid.” Hon vill i stället ”inspireras av hundratals år av vacker arkitektur och sampla den rakt in i framtiden” och förespråkar smakfull bebyggelse med stil som ”hyllar individen och får oss att må bra.”
Landskapsarkitektstudenten Jenny Åkesson tillhör också de alternativa och på sin blogg Betongelit oroas hon för att de flesta av hennes lärare fick sin utbildning i en tid då modernismen fortfarande sågs som den enda vägen. ”Under antiken, renässansen, genom hela historien har det funnits klassiska proportioner och gyllene snitt. Vart har de tagit vägen? Jag vill lära mig de klassiska proportionerna!”, skriver hon. Inte för att kunna bygga 1800-talsmiljöer utan för ”att ha maximalt med kunskap och verktyg att skapa det bästa utifrån dagens behov och smak, inte för att återskapa en annan tid.”

Catharina Sternudd påpekar i samma anda i sin avhandling vid Lunds universitet från 2007, Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp, att inskolningen i den modernistiska smaken sker på arkitekturutbildningarna och de blivande arkitekterna får lära sig vad som är vackert och vilka arkitekter som är värda att efterlikna. Enligt Sternudd är det ”närmast en dogm att nya byggnader ska spegla sin egen tid eller vara nyskapande. Studenterna lär sig att bara experter begriper vad som är bra arkitektur” och någon träning i att rita hus i dialog med de framtida brukarna förekommer sällan. Hon anser att gammaldags och nyskapande borde kunna finnas sida vid sida.
Beställarna måste samtidigt kunna ställa andra krav om man vill något annat och våga stå på sig. Arkitekten och journalisten Jerker Söderlind berättar i en krönika på Fastighetsvärldens nyhetswebb den 18/6 2012 om hur han i samband med ett föredrag i Uppsala om stadsplanering frågade vem som hade uppfört ”en stor svart container intill det gamla vackra stationshuset”. Den lokale politikern som hade arrangerat mötet ”berättade att byggnadsnämnden faktiskt hade bestämt att det skulle bli ett vackert hus i puts vid stationen, men att något gått fel och att nämnden backat eftersom arkitekterna ville annorlunda.”

Att förverkliga det nu gällande förslaget vid Botaniska trädgården vore att fortsätta bygga traditionellt modernistiskt i en stelnad form utan originalitet,
på det sätt som byggnader av det här slaget brukar byggas. Byggnader som dessa går att hitta på vilken svensk högskoleort som helst och ger inte uttryck för Uppsala universitets och den unika kulturhistoriska miljöns särprägel, trots att omgivningen snarast ger oändliga möjligheter att inspireras av. Vill man tvärtom vara verkligt nyskapande bör man utveckla något som smälter in i omgivningen, låta sig inspireras av den och visa området verklig respekt. Det vore att skapa något bestående som uttryck för vår tid, men utan rädsla för det förgångna. Då blir det också en byggnad för framtiden.