Debatt: "Värdefull vittnesbörd i Gazas tårar"

Under det israeliska angreppet på Gaza vintern 2008-2009 tilläts inga västerländska medier att rapportera. Världen skulle inte få veta vad som hände. Inte bara journalister utan även biståndsarbetare och andra presumtiva ögonvittnen vägrades inresa. Desto värdefullare var därför de norska läkarna Erik Fosses och Mads Gilberts rapportering från sjukhuset al-Shifa. De inte bara opererade och försökte rädda liv. De berättade också om kriget, skickade ut vädjanden och uppmanade omvärlden att vakna.

Gilbert och Fosse har också skildrat kriget i en bok, Ögonen i Gaza, utgiven på svenska 2010. Det är en ögonvittnesskildring präglad av sorg och upprördhet över alla liv som inte gick att rädda, över alla lemlästade och brända kroppar och traumatiserade psyken.

Totalt dödades under detta krig 1 434 palestinier. Enligt läkarnas uppskattning var drygt 80 procent av dödsoffren civila och bara en mindre andel stridande.

Eftersom Gazaremsan är så oerhört tättbefolkad drabbar ett militärt angrepp med nödvändighet civilbefolkningen hårt. Israel använde sig också av inhumana  och i vissa fall förbjudna vapen, bomber med vit fosfor, ammunition med utarmat uran och - troligen - så kallade DIME-bomber (Dense Inert Metal Explosive), ett slags tungmetallbomber som bokstavligen spränger människor i småbitar.

Trots att Gaza var stängt för omvärldens blickar sipprade ändå viss information ut, bland annat tack vare al-Jazeeras och de båda norska läkarnas rapportering. Men vi har fram till nu nästan inte hört några vittnesbörd från Gazaborna själva. Desto värdefullare var därför den norska dokumentären Gazas tårar som visades i svensk tv före jul. Här fick de drabbade själva berätta, och framför allt då barnen.

Men i stället för att välkomna dessa barns berättelser och sända en tacksamhetens tanke till den norska filmregissören Vibeke Løkkeberg har skribenten Anna Ekström i en artikel på UNT:s kultursida reagerat på ett sätt som är mig fullständigt obegripligt. Den enda slutsats jag kan dra av hennes artikel är att hon anser de palestinska barnens öden och erfarenheter ovidkommande och störande, eftersom de får Israels krigsmakt och politiska ledning att framstå i ogynnsam dager.

En talesman för de israeliska försvarsstyrkorna har kallat barnen i Gaza för "Hamasbarn", därmed antydande att de inte är några vanliga barn utan en samling blivande terrorister som det inte är så noga med.

Men det finns också något som heter humanitet och vanlig mänsklig anständighet. De läsare som missade filmen Gazas tårar rekommenderar jag därför att läsa de norska läkarnas bok Ögonen i Gaza.