Uppsalas nationer.
År 1663 samlades universitetets ledning för att ta itu med ett problem. Vad skulle man göra med de framväxande ”nationerna”? Det var inte bara så att studenterna festade under svårkontrollerade former. De äldre studenterna undervisade dessutom de yngre och lockade på så sätt bort studenterna från professorernas föreläsningar.
Tidigare förbud hade visat sig fruktlösa. Nu var goda råd dyra och de församlade professorerna kläckte en briljant idé. I stället för att förbjuda medlemskap gjordes det obligatoriskt. En professor petades in i varje nation som övervakare. Ganska snart fick studenterna själva välja sina inspektorer och ett självstyrande system av studentkontrollerade nationer hade fötts.
I somras försvann kårobligatoriet och med det också nationsobligatoriet. Studentlivet i Uppsala står inför förändringar. De tretton nationerna brukar utmålas som traditionstunga och lite förnäma. Sant men också osant. Som organisationer är de fascinerande. Styrelseskicket med stormöten är intakt från 1600-talet, och de sega strukturerna har visat sig vara en styrka. Studentgenerationer är korta vilket gör att förändringar går fort. Nya idéer och förhållningssätt får snabbt fäste, och ett bra exempel är kvinnornas starka ställning på nationerna idag. Samtidigt finns en lojalitet med idén om ordning och kollektivt ansvar. Traditionerna tycks vara ett sätt att vidareföra bärande idéer mellan de snabba generationerna. Egentligen handlar det nog mer om beslutsvägar och ansvarsfördelning än om klädsel vid festerna.
I dagens Sverige engagerar sig allt färre i föreningslivet, något som hotar våra modeller för samhällsbygge och kollektivt ansvarstagande. Nationerna är viktiga som demokratiskolor. Engagemang leder till inflytande som leder till ansvar. Det handlar ju heller inte om några små organisationer, och de aktiva lär sig snabbt åtskilligt om både lagspel och självständighet. Ansvarsfyllda och maktpåliggande arbetsuppgifter är synnerligen nyttiga för personlighetsutvecklingen.
På flera sätt är nationerna unika. Rimligen har inga andra svenska ”ungdomsorganisationer” så stort ansvar för stipendiefonder, fastigheter och bostadsstiftelser. Att den kraften verkligen kan komma till nytta för Uppsala och för universitetet visades i våras under turerna kring försäljningen av Studentstaden, då nationerna tillsammans försökte köpa en del av beståndet för att rädda studentboendet.
Vidare betyder nationerna oerhört mycket för stadsbilden i Uppsala. De tretton nationshusen ligger alla centralt och har mycket stort kulturhistoriskt värde, precis som de gamla samlingarna av konst och böcker. I takt med att universitetet har flyttat ut från centrum till campusområden har nationerna dessutom kommit att få en allt viktigare roll som ansikte för universitetslivets Uppsala.
Baksidor med nationskulturen? Mycket festande? Klickbildningar? Social snedrekrytering? I viss mån existerar allt detta, och om nationerna i framtiden väljer fel väg kan problemen bli stora. Men studenter i hela världen ordnar kalas, och även om festkulturen är stark – ibland kanske väl stark – är nationsmiljön förhållandevis skyddad. Övergrepp och polisingripanden är ytterst ovanliga. Det välorganiserade nationslivet gör också att projekt som kuratorskonventets ”varannan vatten”-kampanj snabbt får genomslag.
Frågan om rekrytering har att göra med vårdandet av obligatorie-erfarenheterna. Nationerna välkomnar alla studenter, och engagemanget avgörs av den enskilde medlemmen. Spelreglerna är rätt enkla. Men både i dag och i framtiden är öppenheten, välkomnandet och mångsidigheten i verksamheten avgörande för överlevandet.
Nationerna har varit en självklarhet i Uppsala – ibland älskade, ibland ifrågasatta. Hur kommer deras roll att utvecklas i en obligatorielös värld?
Lockelsen att betrakta sig som företag är nog stor, men den vägen är farligast av alla. Nationer är nationer och bygger i grunden på ideellt engagemang ”av studenter, för studenter”. Däremot måste givetvis nationerna fortsätta att fostra kuratorer som håller god ordning på ekonomin och ämbetsmän som tar stort ansvar för verksamheten.
Förhållandet till staden tror jag kommer att utvecklas. Nationshusen är en turistresurs och studentlivet ger Uppsala en puls som inte finns på andra håll. På ett område kan man utan vidare säga att ”Världsklass Uppsala” redan gäller: nationerna.
Samarbetet mellan de tretton nationerna och universitetet kommer rimligen att stärkas. Utan universitet – inga nationer. Och utan nationerna skulle Uppsala inte längre sitta med trumf på hand som utbildningsort. Nationerna bör också vara utmärkta samarbetspartners när det gäller alumnverksamhet. Liksom i utlandet blir relationen till gamla studenter allt viktigare.
Den intressantaste utmaning som nationskollektivet har framför sig är att tänka igenom sin egen identitet. Vilken roll vill man spela för den enskilde, för gruppen, för staden, för universitetet? Två saker är avgörande: sammanhållningen mellan nationerna och förmågan att vara mer än festpalats. Redan idag är verksamheten betydligt bredare än disco och öl, men för nationernas långsiktiga överlevnad gäller att kultur, idrott och socialt liv fortsätter att utvecklas. Nationerna har ständigt spelat en samhällsroll, även om denna inte alltid varit synlig. Kanske är nationerna tillbaka vid 1663. Det starkaste kortet är nationerna som utvecklande ”lärandemiljöer”.
Lars Burman, professor i litteraturvetenskap inspektor vid Värmlands nation