Det är dags att göra upp med idén om etniska gemenskaper - och främja en nationalism som förenar alla i samhället, skriver Qaisar Mahmood, författare till boken Jakten på svenskheten. På fredag framträder han på Uppsala stadsbibliotek.
Människor har alltid tyckt att just de lever i den mest spektakulära tiden av dem alla. Alla tidigare människors liv flimrar förbi i svartvita färger, men den egna samtiden upplevs i HD-upplösning. Förr hade de fel, men i dag är vi rätt ute i denna tidlösa tankefigur. Vi lever sannerligen i en tid som skiljer sig markant från allt det som någonsin tidigare existerat, någonstans. I dag reser människor, idéer och kunskap längre, oftare och snabbare än vad som tidigare varit möjligt. Människor byter liv flera gånger om. Detta har bland annat bidragit till att våra föreställningar om vilka vi är som individer och som del av kollektiv ständigt utmanas. Den samtida människan har fler anledningar än någonsin tidigare att ställa existentiella frågor om vem hen egentligen är. Det är inte bara i Sverige någon får för sig att sätta sig på motorcykeln och ge sig ut på jakt efter den nationella essensen. I land efter land förfaller man landa i att ett mångfaldssamhälle endast kan fungera om alla i ett samhälle sluter upp bakom känslan av solidaritet som bygger på pluralism snarare än essentialism.
Något förenklat innebär det essentialistiska förhållningssättet två saker. Den första är att kulturell och etnisk tillhörighet är kärnkomponenten i den mänskliga identiteten, och därmed den viktigaste identiteten för en människa. Alla andra identiteter en individ kan ha under sin livstid är underordnade den sanna, den essentialistiska. Folk är sina etniska och kulturella gruppbeteckningar i första hand och andra sociala roller i andra hand. Att förneka en individ dess (medfödda) kultur är enligt det etniska synsättet lika med att förneka individen rätten att vara sig själv. Den andra är att de individer som formar kulturella och etniska grupper delar gemensamma åsikter om hur livet bäst ska levas. Det finns med andra ord beteendemässiga och tankemässiga särdrag som antas vara typiska för en viss etnisk eller kulturell grupp.
Den brittiske chefen för Commission for Equality and Human Rights, Trevor Phillips (engelsk motsvarighet till den nya svenska diskrimineringsombudsmannen), skrev för något år sedan att det essentialistiska förhållningssättet bara har lett till segregation och ett ökat vi-och-dom-tänkande i Storbritannien. Trevor Phillips hade tidigare gjort sig känd som etnotänkets starkaste försvarare i Storbritannien. Ett exempel på hans tidigare förslag i mångkulturalismens anda var att svarta skolpojkar i Storbritannien skulle må bättre av att gå i egen skolklass.
Fler och fler håller med andra ord på att omvärdera det goda med det essentialistiska perspektivet, i synnerhet på den nationella gemenskapen. Det finns dock fortfarande vissa personer som fortfarande ihärdigt försvarar det essentialistiska förhållningssättet eftersom de har byggt sina karriärer på den segregerande strukturen. Det är dels personer som har gjort business av att berätta för dem som utgör majoriteten (och besitter makt) om hur minoriteter fungerar, känner och tycker. Dels människor som har gjort politiska karriärer genom att utge sig för att representera en viss minoritet. Det är inte ovanligt att flera politiska partier, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, har särskilda invandrarutskott som rättfärdigar sin existens med att de företräder en föreställd minoritetsgrupp.
Nu kanske en och annan läsare ställer en berättigad fråga: Vad är alternativet till det essentialistiska förhållningssättet för den nationella gemenskapen? Det krävs inte en filosofie doktorsexamen i statsvetenskap för att konstatera att nationalstaten verkar ha ett långt och hälsosamt liv framför sig. De senaste finanskriserna visar att även om kriserna har globala orsaker och effekter är det den staten som förväntas hantera den ekonomiska och sociala stabiliteten. Och så länge som nationen är den arena där de viktigaste besluten fattas är det viktigt att alla som bor i nationen omfattas av gemenskapen. Den gemensamma identiteten är viktigt ur ett psykologiskt perspektiv eftersom den bidrar till solidaritet och känslan av att man går en gemensam framtid till mötes. Den nationella identiteten ger också individen en relation till staten där rättigheter kan krävas och skyldigheter uppfyllas - ett samhällskontrakt.
Det är därför hög tid att vi en gång för alla förpassar det essentialistiska tankesättet till den historiska soptippen, och i stället bejakar framväxten av en nationalism som förenar alla i samhället, oavsett om man hälsar på varandra genom att skaka hand eller genom att lägga handen på hjärtat. Det första steget är att ifrågasätta etniska gemenskaper, som alla bygger på idéer om arv, blod, gemensam historia och synen på kultur som något statiskt och homogent.