De hade förberett sig i månader. Rest till Suruc från olika delar av Turkiet och Kurdistan. De ville vara med och återuppbygga det sönderbombade Kobane. I inspelningar berättar de med trotsiga leenden och glittrande blickar att de är socialister och om varför Kobane är så viktigt för folken i regionen.
På måndagen höll de en presskonferens. En självmordsbomb detonerade och tog livet av 31 av de ditresta aktivisterna. Begravningarna har redan ägt rum. Och demonstrationerna mot Surucmassakern avlöst varandra. Vid sidan av sorgen och bedrövelsen finns en enorm ilska. Mot AKP-regeringen och i synnerhet mot president Tayyip Erdogan.
Medan medier här i Väst nu skriver om att Turkiet har bildat pakt med USA för att krossa IS uppfattar de oppositionella på plats de senaste dagarnas försök att stoppa IS som ett spel för gallerierna och ett hån.
30 meter från den turkiska gränsen i Gaziantep vajar IS-flaggan. Bilderna ser jag på tv. En man som blir intervjuad säger att det känns skrämmande. Ungefär samtidigt, under ramadanmånaden, deklarerar president Tayyip Erdogan att han aldrig kommer att acceptera en ny statsbildning vid Turkiets gränser. Men det är inte Islamiska staten han syftar på, utan Rojava, Västkurdistan, där Kobane är huvudort. Under hela sommaren rustar Turkiet vid gränsen till Syrien. ”Armén är på plats”, skriver tidningarna. Allt tyder på att den allt mer maktgalna Erdogan inte är främmande för krig. Han vill störta Assadregimen och behöver nu troligen markera mot IS, men främst lär syftet vara att motverka det kurdiska självstyret.
Kampen om Kobane är, med andra ord, inte över.
Rojava är både socialistiskt och feministiskt och utropade sin autonomi för tre år sedan. Kvinnor har en framträdande roll i befrielsekampen och i samhället, något som har inspirerarat unga aktivister runt om i Mellanöstern. En av dem som dödades i Suruc, 20-årige Hatice Ezgi Sadet, berättade dagarna före attacken varför hon var på väg till Kobane och Rojava. ”Vi kvinnor från Turkiet och Kurdistan ser vår frihet i Rojavas kvinnorevolution. Som kvinnor vill vi göra den här revolutionen till vår. Rojava får oss att känna oss fria, därför vill vi vara med i återuppbyggnadsprocessen.”
Kobane och Rojava står därmed för allt det både AKP och IS föraktar. Den senaste utvecklingen med prokurdiska HDP:s framgång i det turkiska parlamentsvalet – ett parti som tilltalat breda väljargrupper genom att stå för ny riktning i politiken, jämlikhet och jämställdhet, anti-nationalism och mänskliga rättigheter – kan ses som inspirerade av Rojavarevolutionen.
När kurdiska försvarsstyrkorna i PYD och YPJ slog tillbaka Islamiska staten från Kobane i vintras spred sig en strimma av hopp i regionen. En del av de 200 000 flyktingarna som hade flytt över gränsen till Suruc med omnejd började ta sig tillbaka till sin sönderskjutna stad. Samtidigt började en annan ström i motsatt riktning. Upp till 3 000 IS-soldater, som förlorat slaget om Kobane, korsade gränsen över till Turkiet. Uppgifter om detta kom från turkiska underrättelsetjänsten Mit i februari, bara några veckor efter Kobanes befrielse.
Den turkiska regeringens hållning har varit lömsk. Det finns många rapporter om hur den turkiska presidenten Erdogan i det tysta tillåtit IS-soldater att få vård på turkiska sjukhus och använt Turkiet som bas för att träna och organisera utländska stridande som reser för att ansluta sig till terrororganisationen. Långtradare med vapen har tillåtits ta sig över till IS kontrollerat område. Samtidigt har varken AKP eller presidenten svarat på kraven på en handlingsplan mot IS.
I skenet av detta är attentatet i Suruc också en attack på det Rojava symboliserar. Medan den arabiska vårens längtan efter förnyelse och frigörelse knäcktes finns ett nytt initiativ i Rojava, och hos den nya rörelse som HDP representerar. Erdogan skramlar med vapnen och är inte främmande för att skapa det helvete ett krig är. På söndag planeras en jättemanifestation i Istanbul, mot krig och för fred. Det är dags för omvärlden att ställa sig på deras sida.