Odinslund är historisk mark mitt i Uppsalas gamla stadskärna. Bebyggelsen på platsen är i allt väsentligt av äldre slag. Odinslund är ett historiskt begrepp i Uppsala och även känt för fler än Uppsalaborna själva. Att döma ut två av de bevarade äldre byggnaderna i kvarteret för att den gårdsmiljö de en gång tillhörde inte är intakt, är fel. Byggnaderna har ett stort egenvärde oavsett detta. De ingår i den lokala miljökontext som i dag kännetecknar det historiska Odinslund sedan länge. Enbart det faktum att de två aktuella 1700-talshusen ännu står kvar på platsen trots 1960-och 70-talets rivningsraseri gör dem värdefulla och omistliga.
Påståendet att det skulle vara ”avgörande” för värdet av de två 1700-talsbyggnaderna att den tidigare gårdsbebyggelsen saknas, är långsökt och faller på sin egen orimlighet. Med det resonemanget skulle det gå att motivera rivningar av mängder av historisk bebyggelse i Sverige, som inte är ”intakt och oförvanskad”.
Kulturnämnden i Uppsala påstår att det är viktigt att ”Uppsalas historiska centrum utvecklas på ett varsamt sätt". Vidare påstås att ”samtida arkitektoniska tillägg ska göras i samklang med befintlig bebyggelse”. Påståendet i sig är en hisnande motsägelse som knappast kan övertyga någon i detta sammanhang.
Att riva bevarade 1700-talsbyggnader i Odinslund är nämligen inte på något sätt ett varsamt sätt att utveckla på. Att riva befintlig 1700-talsbebyggelse är inte heller något som har med tillägg i samklang med befintlig bebyggelse att göra. Rivningslovet för 1700-talsbyggnaderna i Odinslund är felaktigt.
Uppsalas gamla stadsmiljö är Riksintresseskyddad. De båda 1700-talsbyggnaderna ska naturligtvis bevaras. Det finns många goda exempel på värdefull äldre bebyggelse som restaurerats till vackra och användbara lokaler. Det är inte något problem att åstadkomma i detta fall heller. Kulturnämnden i Uppsala borde utveckla sitt förhållningssätt till stadens kulturmiljöskydd så att det konstruktivt bidrar till att främja bevarandet av stadens historiska värden.