För mig har hösten 2015 präglats av förvåning men också glädje över att den repressiva toleransen ännu inte helt tagit död på all kraft som offentlig samtidskonst kan besitta. Jag syftar på reaktionerna på Erik Krikortz första souvenir för paradgatan i Carolinabacken.
Samtidigt som vi kunnat glädjas över inlägg som vidgat förståelsen av konstverket, har flera med mig blivit beklämda över att så många människor i lärdomsstaden Uppsala fortfarande tycks mena att uppgiften för offentlig konst endast bör vara att pryda och ära. Jo, jag vet: det påstås att folksmaken (förståelsen) släpar minst tio år efter den konstsyn som råder på museer och gallerier. Men ändå: Inte 100 år efter i kulturstaden Uppsala väl?
För inte behöver man vara särskilt kunnig inom samtidskonsten för att se att konstnären har krympt och sänkt ”sin” muralmålning till markplan och att han dessutom applicerat bilden på en i representationshänseende helt betydelselös byggnad, allt stick i stäv med originalmålningens upphöjda framtoning.
Detta är ju ingen hyllning av DDR kommunismen, som flera inlägg i UNT gjort gällande. Tvärtom. Även lokaliseringen vid foten av backen, som ju så fullständigt domineras av universitetets och det fria ordets tempel Carolina Rediviva, har så klart sin betydelse i sammanhanget.
Kanske vill konstnären också peka på att demokrati inte är en självklarhet utan något vi ständigt måste stå upp för. DDR regimens förtryck liksom andra former av otillbörlig maktutövning har varit och är verklighet bara en blinkning bort i tid eller rum och sedan kulturnämndens klartecken till det konstnärliga konceptet 2012, har budskapet blivit än mer aktuellt. Vilka vägval kommer till exempel vårt öppna fria samhälle att göra i den integrationsutmaning som nu väntar Europa?
Självklart bör det finnas gränser för uttryck som får ta plats i det offentliga rummet. Det måste förstås föreligga någon skillnad i acceptansen för konst som visas i museer och på konstgallerier – platser som människor uppsöker av fri vilja – och sådan konst medborgarna möts av oavsett man önskar det eller inte. Det är bland annat också därför kommunens kulturnämnd har övergripande ansvar för de konstnärliga uppdragen i den offentliga miljön – till skillnad mot beslut som fattas om verk som exponeras i konstmuseet.
Ibland – ganska ofta faktiskt – stöter man på missuppfattningen att det är kulturpolitikernas personliga tycke och smak som ska avgöra vilka konstverk vi ska omges av i stadsrummet. Konstens uppgift bör självfallet få vara större än så men det ligger i kulturnämndens ansvar att staka ut ramar och riktlinjer gällande ekonomi, yttrandefrihet och representation. Här ingår också att tillförsäkra att information och samråd sker (inte att förväxla med populistiska folkomröstningar) i tillämpliga former inom varje konstnärligt gestaltningsprojekt för den offentliga miljön.
I en kommun som ofta växlar politisk majoritet, kan det ibland kanske vara svårt att få till långsiktigt genomarbetade förhållningssätt. Ändå är min erfarenhet att konstfrågorna i Uppsala kommun tillmäts förhållandevis stor vikt (i jämförelse med många andra kommuner) och att kulturnämndens ofta eniga hållning utmärks av framsynthet och integritet.
Så jag känner tillförsikt i förhoppningen om att Erik Krikortz Urbana souvenirer tillåts bidra till att sätta Uppsala på kartan som en angelägen konststad och att vår nygamla paradgata får framstå med mer mångfacetterade dimensioner än bara de prydande och förskönande.
.