I en roman använde den norska författaren Herbjörg Wassmo Pippi Långstrump som bifigur. Astrid Lindgren blev rasande. Förlaget drog in upplagan. Wassmo bad förtvivlad om ursäkt. Moralen, liksom juridiken, var tydlig. Bort med tassarna från andras gestalter! Man äger rätten till dem man skapat!
Detta gällde en levande författare. Men som död är man försvarslös och rättslös. Under de mest tillgjorda bortförklaringar brandskattas klassiker av skribenter, som inte ids eller kan skapa egna, bestående gestalter. Och som är ute i kommersiellt syfte.
Den nyligen avlidne Henning Mankell bedyrade från andra sidan, tillsammans med sitt hedervärda förlag: aldrig fler Kurt Wallander-böcker! Mankell såg avskräckande exempel och var förtänksam nog att se om sitt hus. Det är sorgligt att sådana exempel behövs.
Många hyser uppfattningen att det är ohederligt att alls återanvända andras personer. Själv är jag mindre kategorisk. Ibland kan en apologi för en gestalt vara befogad. En ny aspekt tillförs, som kan berika upplevelsen av det ursprungliga verket. När Gun-Britt Sundström läste Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken", greps hon av medkänsla med Lydia Stille. I romanen "För Lydia" ger hon den kvinnliga partens version. Sundström har förebilder, exempelvis Jean Rhys, som i "Wide Sargasso Sea" tecknar ett porträtt av Rochesters första hustru, som i Charlotte Brontës Jane Eyre är enbart en skräckgestalt.
Men: det rör sig om en version där en gestalt fördjupas, inte om en fortsättning. Inget ”Hur gick det sen?” Sundström ändrar inte den söderbergska verkligheten – tåget rullar i båda fallen obevekligt iväg på bokens sista sida. Romanfigurers upphovsmän hade säkert haft invändningar, om de fått läsa andra författares fortsättning. Sannolikt skulle ingen diktare velat se sina gestalter gå vidare mot öden man själv inte önskat och bestämt.
Häromåret använde en bilfirma i en reklamfilm ett citat ur Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Svenska Akademiens ständige sekreterare hotade med stämning, ropade om gravplundring – troligen avsågs gravskändning; dikten är fri att begagna utan plundring. Han fordrade verkställande av klassikerskydd. Firman drog in filmen. Ändå var citatet på intet sätt förvanskat. Och illustrationen stämde med diktens syfte – man såg en bil ila fram längs ”vägen som är mödan värd”, en symbol för vår levnads färd.
Varför inte vara tacksam att en reklambyrå osökt associerar till dikten? Kanske hade Karin Boye, i likhet med många av hennes beundrare, glatts åt att hennes verk är levande och på detta sätt kan vinna nya läsargrupper. Jag vet en gymnasielärare som med hjälp av filmen fick biltokiga tonårskillar på praktiska linjer, som dittills fnyst åt lyrik, att fascineras av det odödliga poemet.
Nyligen gav Johanna Nilsson ut en fortsättning på Karin Boyes mest berömda prosaverk, som hunnit bli internationell klassiker, framtidsromanen "Kallocain". Nilsson använder de ursprungliga gestalternas namn. I "Kallocain" berättar kemisten Leo Kall, hos Nilsson hans hustru Linda. Om familjens, kollegan Edo Rissens och Världsstatens vidare öden. Men det rör sig inte om någon äreräddning för Linda – hon äras tillräckligt av Karin Boye. Inte ens om en ny version ur kvinnligt perspektiv. Det perspektivet har Karin Boye tillgodosett, sin skildring igenom, i synnerhet i Lindas långa monolog, romanens höjdpunkt. När jag dramatiserade "Kallocain" för TV, och valde skådespelerskan Helena Brodin att gestalta Linda, visade tittarreaktionerna att denna monolog gav den starkaste upplevelsen. Nilsson skriver inte en egen framtidsroman utan berättar vidare, på en historia som en annan skapat och om gestalter som en annan skapat, på ett sätt som Karin Boye inte varit i tillfälle att sanktionera. Var finns Svenska Akademien? Hur används det omtalade klassikerskyddet?
Astrid Lindgren var en människa och diktare med stark integritet. Hon blev ursinnig, när en annan författare använde en av hennes personer. Stark integritet tycks ha utmärkt även Karin Boye och Stieg Larsson. Skall de inte själva få bestämma hur det gick för Leo och Linda Kall, för Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist? Tror någon att de hade önskat det som nu sker, och tyckt att fortsättningen blivit som de tänkt sig? Är det inte förmätet att utnämna sig till jämlike, värd att axla en så tung mantel? Är det inte kommersiellt syfte att rida på andras kvalitet, framgångar och ryktbarhet? Här är det inte bara frågan om gravskändning utan även om gravplundring.
Det är falskt att låtsas att man hjälper avlidna författare att bevara sina verk levande. Varken Karin Boye eller Stieg Larsson behöver draghjälp. Deras verk är redan levande klassiker. Likaså att hävda att man i deras ställe vill låta deras gestalter leva vidare. Gestalterna lever för alltid, i sina skapares klassiska verk, just på det sätt som dessa har velat.
Jämförelsen inställer sig osökt med ett annat dilemma. Det har blivit vanligt att skriva skönlitterära verk om kända personers liv. Man behöver inte vara noga med sanningshalten, inte öda tid och kraft på att källforska, och man kan anpassa skildringen efter förmodad läsarsmak. Oftast håller man sig av självbevarelsedrift till bortgångna personer.
Det är inte generellt negativt att i diktens form leva sig in i en annan människas liv. Men etiskt bör författaren betrakta sig skyldig att respektera fakta.
En väsentlig skillnad finns mellan att skriva skönlitteratur om en verklig person och att, utan att kunna fråga författaren om lov, ta över dennes gestalter och historia. Här bör det inte spela någon roll att 70 år gått sedan diktaren avled, eller att efterlevande rättsinnehavare, som ej ens varit närstående, liksom förlaget visar sig rovgiriga.
Man har inte rätten till sitt liv. Man kan inte förbjuda att det skrivs om ens person, såvida det inte rör sig om ärekränkning. Men man bör ha rätten till sina skapade gestalter. Om juridiken lämnar en lucka härvidlag, bör Författarförbundet, och Svenska Akademien, verka för en lagändring.