Jag förstår att det skaver med myten om Flogsta som studentghetto, flogstavrålet som ett rop på hjälp. Det är en tråkig bild. Att vilja lätta upp den bilden är sympatiskt.
Men att som reportern Emma Williams gå runt i Flogsta en helg och fråga folk på öppen gata om de har ångest, det funkar inte (UNT 18/10). Man kommer aldrig under ytan. Under tiden som jag researchat och filmat i Flogsta har jag stött på avhopparna, de misslyckade studenterna. De som inte syns på öppen gata. En av vaktmästarna i området berättar att han städat ur två lägenheter där studenter har tagit liv av sig. Han vill inte att jag tar med det i filmen. Men det är en del av filmens erfarenhet. En erfarenhet som Emma Williams känner av, men inte vill kännas vid?
LÄS ARTIKELN VIKTOR JOHANSSON SKRIVER OM HÄR
Man inte får blunda för att skolan i sina värsta stunder är en socialiseringsprocess som liknar en mangel. Ut kommer antingen duktiga samhällsmedborgare, eller krossade misfits.
I min ensemble finns folk med Aspergers syndrom, ADD, paranoid depression, dyskalkyli, Downs syndrom etc. Inte de typiska lyckade studenterna, de har det svårt. Men de finns. Jag inser att jag lämnar ut mina medverkande nu. Lättast är att se de alla som skådespelare. De spelar juridikstudenter som får blackout av mängden lagar i skallen. Drop-outs som halkar neråt i näringskedjan. De spelar självmordskandidater som ber om en skyddsängel i kvarteret.
De bästa filmerna är som grävande journalistik, man gräver sig ner under alla fasader. Det försöker jag göra med mina psykogeografiska filmer, gå under ytan.
Det UNT:s flogstareportage gör är att aktivt upprätthålla en fasad. En solskenshistoria. I Flogsta mår studenterna jättebra.
Viktor Johansson, regissör
SVAR DIREKT FRÅN UNT:
Världen är sällan, eller snarare aldrig, svart eller vit, utan har som tur är många fler nyanser.
Vi på UNT tyckte att det kunde finnas ett värde i att undersöka hur budskapet i Viktor Johanssons intressanta film togs emot av Flogstabor och om de kände igen sig. De vi träffade gjorde inte det, inte heller reportern som själv är uppvuxen i området. Det betyder inte att det inte finns ångest, olycka eller tuffa livsöden i Flogsta, eller att många inte menar allvar med sitt vrål om kvällarna.
Lika lite betyder det att alla är lyckliga jämt i Flogsta. Det betyder bara att vi alla är olika, mår olika och tänker olika, att världen inte är svart eller vit – som tur är.
Niklas Skeri
nyhetschef