Bygg inte bort Uppsalas särart

När vi bestämde oss för att flytta till Uppsala var stadens byggnadshistoria en viktig faktor, skriver Ragnar Bergeå i en replik.

Odinslund är en av de platser i centrala Uppsala som hotas av om- och tillbyggnader.

Odinslund är en av de platser i centrala Uppsala som hotas av om- och tillbyggnader.

Foto: Ola Lindqvist

Replik2024-02-28 06:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

REPLIK

Förra veckan (UNT 20/2) skrev arkitekt Kristina Berglund, adjungerad styrelseledamot, Svenska byggnadsvårdsföreningen, ett tänkvärt debattinlägg rörande Uppsala kommuns hantering av några historiska kulturmiljöer i stadskärnan. Hon finner det "synnerligen anmärkningsvärt att kommunen, så utan känsla för sin stad, kan föreslå att riva upp det tidigare beslutet att långsiktigt säkra den värdefulla miljön genom kulturreservat".

"Förslagen kan inte bedömas som annat än lagstridiga genom att medföra påtaglig skada på själva kärnan i riksintresset för Uppsala stad".

Jag är själv senior arkitekt som tillbringat större delen av min yrkesverksamma tid i övre Norrland och Umeå. På gamla dar började jag och hustrun, tillsammans med en yrkeskollega med hustru, diskutera om vi tänkte stanna i Norrland för gott. Eller skulle vi kanske återvända söderut, där vi alla hade våra rötter, liksom nu också våra barn och barnbarn. En kväll satte vi oss verkligen ner och diskuterade på alLvar: Var tror man, med den ganska goda kunskap man ändå har om landet, sig kunna bo, kanske för resten av livet? 

Alternativen blev flera. Miljö, skönhet, service, kommunikationer, historia fick delvis vägas på olika vis med hänsyn till orternas storlek och läge i landet. Bland kandidaterna kan nämnas Kalmar, Stockholm, Vadstena, Uppsala med flera.

Enighet nåddes om att Uppsala verkade mest lockande. De avgörande skälen var starkt avhängiga de värden i staden som Kristina Berglund beskriver i sitt debattinlägg. En stad som har byggnads- och kulturhistoria, klassad som riksintresse, är inte bara av intresse för, i detta fall Uppsalaborna, utan måste väga in det förvaltaransvar man har även mot övriga svenskar och mot framtiden.

Resultatet av familjernas resonemang blev att jag och min hustru flyttade hit för tio år sedan. Våra vänner kom fem år senare. Ingen av oss har studiebakgrund i Uppsala. Men även vi "nyinflyttade" är dock rädda för att den kumulativt negativa effekten av att i ärende efter ärende tubba på kärnan av riksintresset för kulturmiljövården ska få vår tidiga utvärdering av Uppsala att komma på skam.