REPLIK
Sara Edström och Kajsa Haglund talar om konstens roll i samhÀllet (UNT 6/5) och hÀnvisar till och med till landets grundlagar. Den sÄ kallade enprocentsregeln Àr dock ingen lag och det Àr lÄngt ifrÄn alla av landets kommuner och regioner som tillÀmpar den. Och i nÀstan alla andra sammanhang Àn kulturen skulle det framstÄ som helt absurt om en princip som först sÄg dagens ljus 1937 mÄste upprÀtthÄllas oavsett hur verkligheten och samhÀllet förÀndras runt den.
Det exempel vi tar upp med 100-huset pĂ„ Akademiska Ă€r ganska typiskt. En orovĂ€ckande stor andel av offentliga byggprojekt drar över kostnadsramarna, ibland med gigantiska belopp. NĂ€r projekt blivit dyrare Ă€n planerat beror det nĂ€stan aldrig pĂ„ att man till exempel ökat arealen. Om man i det lĂ€get köper in mer konst trots att det inte finns fler rum, foajĂ©er eller andra allmĂ€nna utrymmen, sĂ„ betyder det inte sĂ€llan att en del av det som inköpts aldrig sĂ€tts upp eller visas utan gĂ„r direkt till magasin. Exakt pĂ„ vilket sĂ€tt menar Edström och Haglund att det gör att medborgarna âkan fĂ„ ta del av konst och annan kultur av hög kvalitet i sina offentliga rumâ?
Organisationen arkitektupproret menar för övrigt att en procent av byggkostnaden skulle rÀcka till att bygga i klassisk stil, nÄgot som sannolikt skulle uppskattas av betydligt fler medborgare Àn magasinerad landstingskonst.
Konst har en given plats i samhÀllet, men det mÄste vara tillÄtet att diskutera villkoren och kostnaderna för den. Och att föresprÄka en mycket rigid princip om att en viss i förvÀg bestÀmd kvot ska gÄ till ett visst ÀndamÄl framstÄr mest som fyrkantigt. Det har inte mycket gemensamt med den kreativa och fritÀnkande instÀllning som normalt förknippas med företrÀdare för de fria konsterna.
Hur mycket man Àn brinner för konsten och dess position i samhÀllet sÄ mÄste man i de kÀrva tider vi befinner oss ge högre prioritet till regionens kÀrnverksamheter. Och det förtjÀnar att sÀgas igen: till svensk offentlighets kÀrnverksamheter hör inte att vara konstmecenat.