Debatt: Monarkin strider mot demokratiska värden

REPLIK

Jonas Segersam (KD) skriver (UNT 15/9) om vikten av symboler för vad som är rätt och gott och sant. Jag håller helt med om vikten av att ha sådana ledstjärnor i samhället. Men det är förvånande att en kristdemokrat då inte pekar på Jesus som denna ledstjärna, utan på … kungen.

De senaste åren har det publicerats mycket graverande uppgifter om Carl XVI Gustaf som person. För Republikanska föreningen är det dock inte personen som är intressant, utan systemet. Och arvsmonarkin som sådan rimmar väldigt illa med de grundläggande värderingar vi annars omhuldar i Sverige i dag.

Ett exempel är att barnkonventionen är införd i svensk lag, och vi försöker i förskola och skola skapa förutsättningar för alla barn att kunna följa sina egna drömmar om yrkesval och så vidare. Men för kungabarnen gäller inte detta. De tvingas in i roller de inte fått välja. Ja, de får inte ens som vuxna bestämma vem de ska gifta sig med. En ordning där föräldrarna väljer och godkänner sina barns val av partner brukar benämnas hederskultur, och borde få de flesta att studsa till. Vidare är likhet inför lagen en grundprincip för ett rättssamhälle, men kungen är immun mot åtal. Däremot får kung och tronföljare inte välja religiös inriktning, trots att religionsfrihet gäller för oss andra i landet.

Påståendet att monarkin skulle kunna fungera som symbol för västerländska värderingar faller helt klart platt. Och den tydligaste motstridigheten är förstås gentemot demokratibegreppet som sådant. Minsta lilla förening som vill uppbära stöd i Sverige måste ha tydlig föreningsdemokrati i sina stadgar, med regler för hur personer väljs till förtroendeuppdrag under tidsbegränsade perioder. Varje krona i stöd ska sedan kunna redovisas. Men när det gäller kung och hov träffas varken av demokratikriterium, insyn eller redovisningsplikt. 

Men, menar vissa, monarkin står för stabilitet. Det är dock en inställning som vittnar om historisk okunskap. Det finns inget exempel på stabil arvsmonarki. Det arvsmonarkier har gemensamt är att de förr eller senare faller. Inbyggd i arvsmonarkin finns ju svagheten att det till sist kommer en kung som är direkt olämplig. Demokratins styrka framför arvsmonarkin är att sådana personer kan väljas bort i nästa val. Men varför vänta tills det är av nöden tvunget att avskaffa arvsmonarkin?

Långt bättre är att under ordnade former besluta om ett långsiktigt hållbart statsskick, inte göra frågan personlig, utan tacka kungen för hans insatser och låta honom gå i pension med känslan att det inte var han som gjorde ett dåligt jobb, utan systemet som sådant som inte är för Sverige i tiden.