Människor kan vara läskiga. Särskilt när de tar sig fram via en infrastruktur som föser ihop dem med likasinnade, premierar snabbhet och samtidigt aldrig glömmer ett enda misstag.
Nog kan de sociala mediejättarna sägas vara medskyldiga till den hetsiga ton som går hand i hand med faktaresistens och hat och drev. Det är ju de som konstruerar de digitala vägar vi rör oss på.
Twitter annonserade nyligen en ny funktion som ska göra det lättare att blockera användare, men det vore förstås bättre om de som verkligen inte kan bete sig helt enkelt blev avstängda.
Facebook avslöjade i sin tur häromdagen att de jobbar på ett verktyg för att hindra fejknyheter från att spridas – men de skulle ju lika gärna få göra något åt algoritmerna som medför att det inte spelar någon roll hur många och hur olika vänner vi har; att det bara är det vi gillar vi får mer av, bokstavligen.
Det är ju nämligen så det vakuum uppstår som gör att folk till slut är så säkra på sin sak att de slutar bry sig om ifall vissa saker inte är sanna, eftersom deras upptrissade, endimensionella världsbild säger att de lika gärna skulle kunna vara det.
Som när det ryktas att julbelysning kommer att förbjudas i Sverige, att Kronfågel gått över till halalslakt eller att muslimer attackerat en julgran, för att ta några färska exempel.
Så hur motas då lögnerna? Och hur ska man hindra hatet? Ja, kanske görs det allra bäst genom att inte själv anspela på sådant i tron att det oskadliggörs i samma ögonblick som man gör det till sitt.
För det talas mycket om "svansen", men det handlar ju om att en hel elefant flyttat in i offentlighetens finrum och börjat tugga i sig både sanning och saklighet redan före frukost varje dag.
Det är roligt att vara oresonlig och raljant och att medvetet missförstå i syfte att plocka poäng; det är en spännande sport. Men det politiska underhållningsvåldet på nätet gör inte bara samtalet dummare. Det har dessutom verkliga offer, och får människor att tystna av rädsla för att själva råka illa ut.
Att flera namnkunniga personer från både höger och vänster – Kakan Hermansson, Delmon Haffo, Anders Lindberg – på sistone faktiskt tillstått att de nu ångrar sina dumheter och elakheter inger hopp.
För deras ursäkter har legat väldigt långt från det där pliktskyldiga: ”Jag beklagar om någon tog illa upp” som annars är legio när någon gör avbön; de har känts uppriktiga.
Och det är en bra början om vi vill tillbaka till någon sorts anständighet.
För detta handlar inte om att man aldrig får brusa upp eller att man aldrig får begå misstag. Det handlar om att göra sitt bästa för att faktiskt lyssna på andra tankar än sina egna, att vara ödmjuk nog att säga förlåt när man gjort fel – och att kunna förlåta.
Lisa Magnusson
Vikarierande ledarskribent