En urlakande trötthet. Tankar, känslor. Behov av att samtala om terrordådet parat med längtan efter att tänka på något helt annat. Jag, som ägnade fredagseftermiddagen åt att nervöst lokalisera och kommunicera med döttrar, strandsatta i Stockholms city, försöker känna efter om jag är räddare nu. Jag tror inte det. För är man någonsin helt säker?
Fredagen den 7 april var det snarare känslan av trygghet som klev fram och gav rädslan en kram. Empati, omtanke och medmänsklighet visade sig nämligen vara det normala tillståndet för de allra flesta människor. Det som manifesterades var nog inte bara ”Sveriges sanna ansikte”, som statsminister Stefan Löfven (S) uttryckte det, utan människans.
Jag har varit rädd när jag läst om svenskar som filmat drunknande barn i stället för att livrädda. Skrämd när jag sett dold kamera-filmer, där människor går förbi liggande personer på gatan, alltså om de har ”fel” klädsel (klass) eller hudfärg. Jag blir rädd varje gång jag läser hur människor råkat ut för rasistiska påhopp på bussen eller tunnelbanan, utan att någon har reagerat och sagt ifrån. Vad är det för dystopiskt samhälle mina barnbarn ska växa upp i?
Men när människor nu strömmade till för att hjälpa, när en inofficiell infrastruktur spontant växte fram efter lastbilsdådet, spreds en förtröstan i bröstet. MC-killen Ahmad som skjutsade strandsatta föräldrar hem till förorterna. Kompisarna som delade ut pizza till hungriga hemåtvandrare. Alla innerstadsbor som erbjöd natthärbärge. De som hämtade sina grannar med bil. Samhället är mycket starkare än vi tror.
Detta är att ta ansvar. Att visa sammanhållning och sans bidrar till mindre terror, eftersom det motverkar polarisering. Men de som likt SD-tidningen Samtiden skyller terroristens gärning på ”invandringen”, de som anklagar ”muslimerna” eller de som till och med sprider propagandistiska fejkbilder där de monterat in glada muslimer vid döda kroppar förvärrar för oss alla. Den som splittrar genom grumligt vi-och-dom-tänkande omfamnar inte bara terrorismens affärsidé, utan bjuder upp nya terrorister till hatets dödsdans. Uppsalaprofessorn Mohammed Fazlhashemi beskriver det så här i SvD: I samma ögonblick som främlingsfientliga krafter använder människors rättmätiga rädsla för att skapa polarisering har terroristerna vunnit en delseger. Den som allmänt skuldbelägger och stigmatiserar människor för deras religiösa identitets skull hjälper de våldsbejakande terroristerna på traven.
Låt detta bli vår nya folkrörelse: att ingripa och undsätta medmänniskor i nöd. Hjälpa den som är skadad, försvara den som trakasseras. Och aldrig skylla brott, begångna av individer, på diffusa grupper som ”invandrarna” eller på samtliga som praktiserar en världsreligion.