Den 25 april förlängde FN:s säkerhetsråd mandatet för den fredsbevarande styrkan Minurso i Västsahara. I år fanns det stora förhoppningar om att mandatet skulle utvidgas till att även gälla övervakning och rapportering av brott mot de mänskliga rättigheterna. Minurso är skandalöst nog en av få fredsbevarande FN-styrkor som saknar ett sådant mandat. USA hade i år signalerat att man tänkte stödja en sådan utvidgning, men Frankrike med sin vetorätt i säkerhetsrådet, vägrade åter att lämna sin bundsförvant Marocko.
Inte nog med att västsaharierna förvägras rätten till sitt eget land, de förvägras också skydd av världsorganisationen FN från övergrepp mot civilbefolkningen av ockupationsmakten Marocko.
1975 ockuperade Marocko stora delar av Västsahara, ett land som ännu inte avkoloniserats. Sedan 1991 finns FN-styrkan på plats för att genomföra en folkomröstning om självständighet. Det har man inte lyckats med. Marocko har saboterat och hindrat processen och sedan 2004 blankt vägrat att gå med på ett självständigt Västsahara. Och världssamfundet tiger.
Västsaharisk fosfat och fisk exploateras och säljs av den marockanska ockupanten, trots FN:s dåvarande rättschef Hans Corells uttalande om att detta bryter mot internationell lag.
Den västsahariska befolkningen i ockuperat område marginaliseras, medan de marockanska bosättarna får jobben och bostäderna.
Västsaharier som förespråkar det som FN-styrkan är där för att genomdriva, en folkomröstning om självständighet för Västsahara, misshandlas, grips, fängslas och torteras. Detta är väl känt. Rapporterna från Human Rights Watch, Amnesty International, R F Kennedy Centre är detaljerade och många. FN:s egen rapportör om tortyr, Juan Mendéz, kom i våras med svidande kritik mot Marocko.
25 civila västsaharier, som deltagit i protestlägret Gdeim Izik 2010 och suttit fängslade i över två år och hungerstrejkat i 40 dagar, dömdes av en militärdomstol i Rabat i februari till livstid, 30 eller 25 års fängelse, utan annan bevisning än erkännande under tortyr. Att civila personer ställs inför militärdomstol är bara det skandalöst.
Svenska rättegångsobservatörer från Internationella Juristkommissionen har vittnat om rättsvidriga processer mot åtalade västsaharier.
I mars stoppades Isabella Lövin (MP) och tre andra EU-parlamentariker på förnedrande sätt av marockanska myndigheter, när de var på väg till Västsahara för att skaffa sig en bild av läget där. Inga protester från svensk regering eller EU har hörts.
EU:s stöd till Marocko är sedan mycket länge massivt ekonomiskt och politiskt. Framtida planer på frihandel med Nordafrika går tydligen före folkrätt och mänskliga rättigheter i detta fall.
Trots att EU-parlamentet glädjande nog röstade nej till ett fiskeavtal med Marocko, som inkluderade västsahariska vatten, för ett år sedan, håller nu EU-kommissionen på att förhandla fram ett nytt avtal.
Och trots Marockos ockupation finns svenskt näringsliv representerat i Västsahara. Atlas Copco har sålt borrmaskiner som används vid fosfatbrytning i Västsahara och Wisby Tankers fraktar olja till Västsahara.
Svenska UD firar i år ett 250 år långt handelssamarbete med Marocko. Det gör man bland annat på Business Swedens (tidigare Exportrådet) kontor i Casablanca. Det ska täcka de fransktalande länderna i Nord- och Västafrika och utgör i dag den svenska ambassadens handelsavdelning.
Men självständighetsrörelsen Polisario firar ett annorlunda jubileum. Den 20 maj fyller rörelsen 40 år. ”Ska vi behöva vänta 40 år till på avkoloniseringen?” frågar sig nu förbittrade västsaharier.
Sedan 4 maj går västsaharier ut på gatorna i huvudstaden al-Ayun i stora demonstrationer och struntar i om de blir fängslade och torterade.
Hur länge kan Polisario övertala sin unga medvetna befolkning i flyktinglägren i södra Algeriet att hålla sig lugn och fortsätta att vänta på att folkrätten till slut ska gälla dem – i praktiken och inte bara på papperet?
Lena Thunberg
Tidskriften Västsahara
UNT 18 maj 2013