Jag var 1992–95 ledamot i den statliga hot- och riskutredningen. Vi konstaterade att det svenska systemet med självständiga myndigheter uteslöt tanken en viss myndighet, beroende på krisens art, gavs huvudansvaret för kriser och katastrofer. Detta eftersom inga myndigheter skulle acceptera att ledas av en annan myndighet. Revirpinkandet är överordnad princip i svensk statsförvaltning.
För att testa behovet av ledning utarbetade vi åtta scenarier.
Det första avsåg massflykt till Sverige, där vi jämförde underalternativen 50 000, 200 000 respektive en halv miljon asyl- och hjälpsökande över Östersjön.
Andra scenarier gällde bland annat stora giftutsläpp, omfattande avbrott i vatten- och elförsörjning plus ett brott på Trängsletdammen så att hela Mora utplånades och skadorna sedan fortplantade sig ned till Dalälvens utlopp. Behovet av ledning och samordning var uppenbart i alla exemplen.
En rad andra utredningar kom sedan till samma slutsats, men det dröjde länge innan det inrättades en krisledningsenhet under statsministern.
Göran Perssons häpnadsväckande handlingsförlamning efter tsunamin 2004 visade med stor tydlighet att det krävdes både övning och grundläggande beredskap att agera.
Fackstatsråd tar inte order av varandra, så därför måste ledningen ligga direkt under statsministern i nära kontakt med statsrådsberedningen. Dåvarande försvarsministern ville att han skulle ha ansvaret för den dagliga krisberedskapen men att det skulle överflyttas till statsministern i ett krisläge. Att byta ledning mitt i en pågående kris strider dock mot alla rimliga principer, och dessutom skulle statsministern då sakna fortlöpande träning på området.
Jag blev därför bedrövad när Stefan Löfven (S) direkt efter makttillträdet genom ett pennstreck omintetgjorde det som utretts i långt mer än tio år och i stället lade över ansvaret på inrikesministern.
Arrogant nog helt utan motivering och argumentation. Här kan man alltså utreda i många år, och sedan ändras allt helt i blindo.
Förmodligen hänger det samman med bristande erfarenhet. Sedan statsministerämbetets inrättande 1876 är Stefan Löfven den ende som fått posten helt utan erfarenhet från riksdag och/eller regering. Miljöpartiet hade heller aldrig suttit i en regering och verkar inte ha protesterat mot nedprioriteringen av krisberedskapen.
Ett av de fånigaste yttrandena på sistone från inrikesdepartementet är att Anders Ygeman bör ha uppgiften eftersom han är ansvarig för ”blåljusmyndigheterna”.
Utryckningar av ambulans, räddningskår och polis måste dock fungera utan regeringsbeslut i varje enskilt fall. Störst behov av ledning finns i en utdragen kris eller katastrof där nya moment hela tiden dyker upp. Ledningen måste kunna verka i både korta och längre perspektiv.
Antag att Europa åter drabbas av en epidemi med relativa dödstal i nivå med spanska sjukan 1918. Den nyinrättade Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, landstingen, kommunerna och hela civilsamhället skulle utsättas för stora påfrestningar.
Statsministern och hans kriskansli bör då ha det övergripande ansvaret och biträdas av socialdepartementet.
Tanken att inrikesminister Anders Ygeman, vars departement helt saknar kompetens på området, skulle vara främsta aktör i ett sådant läge är en konstig tanke.
Ett krisledningsorgan under statsministern behöver inte vara stort i normalläget. När en kris dyker upp måste man utifrån krisens art kalla in experter från myndigheter och institutioner inom och utom landet för att säkerställa den kompetens som behövs för beredningen av de regeringsbeslut som behövs.
Det är obegripligt att Stefan Löfven avsvor sig den krisledningsroll som många års utredande visat att den måste ligga hos under regeringschefen.
Ena trösten är att skadan ändå blir kortvarig. Näste svenske statsminister, oavsett parti, har rimligen vett att återta regeringschefens ansvar för krisberedskapen.
Hans Lindblad, f d riksdagsledamot (L), Gävle