Nordiska och afrikanska utrikesministrar träffas till helgen 15-16 juni Finland. Toppmötet kommer lägligt vid en tid då Afrika omnämns som framtidens kontinent. Det är också ett bra tillfälle att utbyta tankar och idéer om de globala utmaningar som både afrikanska och nordiska länder står inför. Afrika är i en fas av ihållande ekonomisk tillväxt och har en ung framstegshungrig befolkning. De nordiska länderna däremot upplever ekonomisk stagnation och måste se över välfärdsmodellen för sina åldrande befolkningar.
Afrika ska självklart välja sin egen väg, men det är fortsatt viktigt att de nordiska länderna ger det strategiska stöd som Afrika behöver för att forma sin egen framtid. Därför behövs det forskning och kunskap om Afrika, om kontinenten såväl som alla 54 länderna. Forskning som studerar dagens faktiska förhållanden men även framtidens möjligheter och utmaningar.
Det talas flitigt om det nya Afrika som kännetecknas av stora investeringar, hög tillväxt och ökad framtidstro. Nordiska Afrikainstitutet har under flera år forskat om det nya Afrika inom områden som till exempel investeringar, människors migration och städers dynamik, men också konfliktlösande. Det finns flera positiva signaler i denna forskning som pekar på förbättringar. Bland annat har fler människor fått mer i plånboken och lite bättre levnadsvillkor.
Samtidigt pekar forskningen på att långsiktiga sociala effekter uteblivit, att den snabba tillväxten inte kommer den stora majoriteten tillgodo. Tillväxten har hittills inte haft någon större inverkan på fattigdomsminskning eller minskade sociala klyftor. Därför är det viktigt att de utsatta grupperna i Afrika nu inkluderas i samhällsutvecklingen och får del av det ekonomiska uppsvinget.
Dagens tillväxt i Afrika är nästan helt baserad på omvärldens behov av naturresurser som olja, gas och mineraler. Dessvärre innebär förmånliga villkor för utländska investerare, transfereringar av överskott och illegal skatteflykt att intäkterna i liten omfattning stannar kvar i de afrikanska länderna. Det skapas heller inte jobb åt afrikaner i större utsträckning, mindre än en procent av kontinentens arbetsstyrka är sysselsatt med utvinningen av naturresurserna.
Det är i stället det småskaliga jordbruket som bör få större uppmärksamhet. Även om det sker en snabb urbanisering lever majoriteten av Afrikas befolkning på landsbygden. Småbrukande bönder står för 90 procent av matproduktionen och bidrar till hälften av ländernas genomsnittliga bruttonationalprodukt. Därför bör afrikanska regeringar göra taktiska satsningar på jordbruket som lyckas kombinera det småskaliga jordbruket med större jordbruksinvesteringar som leder till både ökad produktion och fler arbetstillfällen.
Arbetstillfällen skapas även med en framväxande inhemsk industri. Afrikas demografiska situation med en ung arbetsför befolkning är en stor fördel gentemot andra kontinenters åldrande medborgare. Det är dock bara en fördel ifall de får plats i samhället och kan bidra till produktion, annars kan det tvärtemot vara en källa till social oro. I flera afrikanska konflikter har unga arbetslösa män rekryterats till att bli fotsoldater i inbördeskrig helt enkelt för att andra alternativ saknats.
Ska människor kunna producera måste de vara friska och utbildade. De sociala sektorerna i afrikanska länder måste därför utvecklas ytterligare, vilket kräver ökade skatteintäkter. Generellt är skatteinkomster i afrikanska länder väldigt låga, både från företag och anställda. Privatpersoner är sällan intresserade av att betala skatt eftersom staten inte levererar samhälleliga tjänster till medborgarna. Fast får staten inte inkomster kan de heller inte leverera något.
Ekonomisk tillväxt är egentligen bara ett medel för att skapa välmående genom att tillgodose människors basbehov och allokera resurser för folkets bästa. Det är en uppgift som afrikanska länder själva måste genomföra. Demokrati, ansvarsfullt styre och starka, transparenta institutioner är faktorer som kan förvandla ekonomisk tillväxt till välfärd.
Syftet med Afrikanska Unionen (AU), som firade 50 år 25 maj, är just att öka afrikanska staters kontroll över sitt politiska och ekonomiska öde och är ett bra exempel på hur Afrika själv tar ansvar och leder väg mot en bättre framtid. AU:s snabba utvecklingstakt har väckt beundran hos många. Sekretariatet har trots svår kapacitetsbrist utövat påtryckningar på medlemsstaterna inom flera områden, främst säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati. AU:s fredsbevarande trupper i Darfur och Somalia pekar på hur konflikter kan hanteras och lösas inom kontinenten.
Afrikanska Unionens ökade politiska roll sammanfaller med ett generationsskifte i afrikansk politik. De senaste tjugo åren har de politiska normerna förändrats, fler och fler regeringar kommer till makten genom allmänna val. AU såväl som stater använder begrepp som ”politik för folket” och ”ansvarsfulla regeringar”. Dessutom har AU infört en så kallad expertgranskning som innebär att medlemsstaterna själva övervakar och bedömer afrikanska länders framsteg vad gäller samhällsstyrning, maktutövande och resursfördelning. Det är ett bevis på att Afrika både kan och vill leda sin egen utveckling.
Iina Soiri
direktör vid Nordiska Afrikainstitutet (NAI)
Mats Utas
forskningsledare vid NAI:s konfliktkluster
UNT 17/6 2013