Under ett besök i Amman nyligen fick jag frågan hur jag ser på den svenska identiteten. Det är enkelt att tala om vårt öppna samhälle, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Men i samma stund insåg jag att det inte fanns ett entydigt svar.
Se bara på integrationsproblematiken – ett av de mest fundamentala problem vi står inför i dag. Grupperingar som motverkar ett öppet Sverige får allt större utrymme och drar till sig nya sympatisörer.
Så hur ska vi gå tillväga för att bygga ett mer upplyst samhälle, där synen på nyanlända inte styrs av stereotyper och okunskap?
De som upplever segregationen starkast kommer ofta från muslimska länder. Till stor del därför att många i vårt land saknar inblick i kulturer utanför Europas gränser.
Utan den kunskapen kan vi aldrig bygga ett integrerat samhälle där hudfärg eller kulturell hemvist förblir irrelevant för anställning eller hur man bemöts i den lokala mataffären.
Den svenska skolan har inte lyckats tillfredsställa behovet av en mer nyanserad diskussion kring regioner som Mellanöstern och Afrika. Här krävs en gemensam kraftsamling för att komma till rätta med synen på det främmande, själva grundbulten i vår integrationsproblematik.
Kanske ligger inte lösningen i osammanhängande integrationsförslag för skolan eller språkkurser i svenska, utan i en mer fundamental förändring?
Mediernas roll får inte underskattas. Rapporteringen från Mellanöstern, Afrika och den muslimska världen domineras av ett negativt informationsflöde. Bilbomber, riggade val, våld, hat mot kvinnor, religiös fundamentalism, långsam utveckling och konservativa värderingar tycks vara den givna måttstocken.
Men det är en bild som bara representerar en liten del av verkligheten. De allra flesta människor i Mellanöstern går till skolan, universitetet eller arbetar som alla vi andra. Många kvinnor driver projekt och syns i politiken och den yngre generationen för fram kreativa idéer för att driva sina samhällen framåt. De flesta muslimer, kristna eller judar drivs inte av fundamentalistiska synsätt och majoriteten tar avstånd från våldsamheter.
När jag skriver detta sitter jag på planet från Jordanien till Tunisien. Bredvid mig har jag en algerisk man, Samir, som är muslim men vägrar se en plats för islam i politiken.
– Min relation till Gud är en personlig ensak, säger han.
Världens muslimer står splittrade när det gäller islams roll i samhället. Det finns inget sådant som en ”typisk” muslim.
Detta låter som självklarheter, men trots det möter vi ständigt personer, även bland våra folkvalda, som nedvärderande talar om ”turkar”, ”invandrare”, ”muslimer” och ”svartingar”. Jag tror att det är av yttersta vikt att vi slutar se på människan som representant för ett större fenomen, må det vara staten eller religionen.
Folk som anländer till Sverige från Iran eller Somalia är inte megafoner för ayatollorna i Tehran eller hårdföra ledare utanför Mogadishu. Snarare tvärtom, och just därför väljer de att komma till Sverige. (Inte heller är Iran lika med ayatollor eller Somalia med miliser för den delen.)
Det gäller att vi breddar synfältet, kopplar bort säkerhetstänkande och orientaliska associationer, och således tar avstånd från mediernas ofta endimensionella rapportering. Så som vi ser på oss själva som individer – ”jag tänker därför existerar jag” – måste vi även betrakta nyanlända svenskar.
I mitt arbete stöter jag på kvinnliga aktivister i Saudiarabien som arbetar för ett starkare civilt samhälle, nyutexaminerade universitetsstudenter i Kurdistan som startar lokala medieinitiativ, och tunisiska gatudansare som kämpar för ett liberalt post-revolutionärt Tunisien.
Det är samtidigt viktigt att vi inte lurar oss själva – det finns enorma problem i länder som Jordanien, Algeriet, Saudiarabien, Pakistan, Yemen och Somalia. Mänskliga rättigheter respekteras inte och politisk opposition bemöts ofta brutalt. Och visst finns här en historia och inrotade system som inte går hand i hand med individens aspirationer.
De hårdföra systemen frodas i en olycklig mix av kolonialt styre, missbrukade resurser, korruption och internationellt stöd till diktaturer.
Förklaringsmodellen är lång, men utgångspunkten måste vara att vi disassocierar den nyanlände svensken från hans eller hennes hemland. Först då kan vi ha en förutsättningslös dialog och öppna dörren mot ett neutraliserat, multikulturellt samhälle.
Inte heller finns det någon anledning att försöka försvenska den som kommer från ett annat land. Låt oss snarare värna om externa influenser och ta vara på de möjligheter det skapar i byggandet av ett dynamiskt Sverige, som står starkt i den internationella konkurrensen.
Så vad kan vi göra i praktiken? Jag föreslår att vi som ett första steg initierar ett dagsprogram som är obligatoriskt för elever i årskurs 9.
1. Dekonstruktion av mediabevakningen av den muslimska världen med fokus på Mellanöstern och Afrika
2. Vi tittar på regionen utifrån ett bredare perspektiv, specifika exempel tas upp från diverse länder. Här slår vi sönder myten om fientliga civilisationer – utblick på handel och kulturella utbyten genom tiderna
3. Fokussession på Islam med paneldiskussion
4. Framtidsstudier och nya scenarier i vår alltmer globaliserade värld och vad detta innebär för Sverige
5. Programmet avslutas med en workshop där eleverna i grupper får handskas med grafik, fakta och aktivt sprida den information de tycker är viktig.
Vi kan inte skapa förståelse för människor som kommer till Sverige utan att börja från grunden med våra ungdomar. Givetvis ska inte storskaliga initiativ som språkkurser avfärdas, det är likväl fundamentalt för att komma till bot med integrationsproblematiken. Den fysiska och sociala upprustningen av miljonprogrammen är exempelvis oerhört viktig. Men vi måste också titta på nya och kreativa lösningar där vi lyfter på locket och förändrar läget nedifrån, inte tvärtom. Förhoppningsvis blir det då lättare att svara på frågan om den svenska identiteten.
Adam Hedengren (MP)
grundare av den oberoende digitala plattformen YourMiddleEast.com
UNT 14/7 2013