Det krävs både långsiktighet och delat ansvar för att utveckla kvaliteten i vård och omsorg om äldre personer. I utredningen om en nationell kvalitetsplan för vård och omsorg om äldre är dessa faktorer grundläggande tillsammans med ett nära samarbete med de som närmast är berörda. Det senare är ett område som jag ska erkänna att jag själv försummat i den utredning som jag leder.
Vi talar ofta om ”äldre” och vad forskning och utvärderingar sagt om äldre människors situation. Men alltför sällan om hur den äldre personen själv upplever och definierar kvalitet. Jag har ofta reflekterat över att när vi väl försöker få till samverkan och inflytande med äldre människor, så bjuder vi in först efter att vi har arbetat fram förslag eller underlag.
Reellt inflytande menar jag måste börja mycket tidigare - redan på planeringsstadiet och vidare genom hela arbetet. Inflytande och delaktighet bygger på dialog och inte en envägskommunikation i slutet av t.ex. en utredning. Jag menar att motsvarande behöver återspeglas i mötet mellan den som ger vård och omsorg och den som är mottagare. Och det behöver finnas utrymme för regelbunden handledning och reflektion för personalen inom vård och omsorg.
När vi pratar ”om” vård och omsorg om äldre personer skapas också ett avstånd som gör äldre människor identitetslösa. Vi ser inte kvinnor, män, karaktärer, erfarenheter utan bara de äldre människorna som en grupp. Vården och omsorgen blir mer rutinbaserad än personcentrerad. I vissa fall också diskriminerande; vi ser inte ålder, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.
I en tid då allt fler blir äldre, lever längre och färre ska bära välfärdens finansiering är det lätt att se ett ”demografispöke” framför sig. Det är en realitet som vi måste möta - men är det ett spöke? Vi har en unikt låg spädbarnsdödlighet, stora möjligheter att stärka hälsa och motverka ohälsa under hela livet. Det leder till fler som uppnår en hög ålder, något vi ändå får anse vara eftersträvansvärt.
Jag tror därför att vi ska möta demografins utmaningar som en prioriterad och självklar del av vårt gemensamma samhällskontrakt. På samma sätt som vi värnar livets början ska vi värna livets slut.
Prioriteringar och välfärd är aldrig någon annans ansvar utan det är vårt gemensamma. Det kan också leda till att vi måste välja bort något annat. I arbetet med en nationell kvalitetsplan ser vi att vi behöver en långsiktighet i satsningarna på vården och omsorgen om äldre. Satsningar på fem till tio år, med avstämningar och analyser längs vägen.
Vård och omsorg om äldre personer innebär också att viktiga värden i livet ställs på sin spets. Det betyder att det existentiella perspektivet är viktigt att lyfta fram. Åren är absolut färre framför än bakom. En tid då livet och minnen ska läggas till rätta, ifrågasättas och försonas. Det är en förflyttning i livet där mötet med den andre - ofta en anställd - har en stor betydelse. Men ett samtal om existentiella frågor kan aldrig ske utan att båda berörs. Kvinnor och män i vården och omsorgen behöver därför tid för reflektion och handledning. Det kan ge möjlighet att bli ett ”existentiellt sällskap”, för att citera en undersköterska jag mötte för en tid sedan.
På lördag har jag förmånen att få medverka vid Riksförbundet Pensionärsgemenskaps kongress i Uppsala. Det ger mig möjligheten till nya möten och att dela tankar kring vård och omsorg om äldre personer. Närmare hälften av landets pensionärer är medlemmar i en pensionärsorganisation. Genom sin sociala roll skapar organisationerna inte bara gemenskap utan fångar även upp äldre människors behov och krav och kan därigenom ge oss värdefull kunskap.
Jag tvivlar inte på att vi kan utveckla vården och omsorgen om äldre personer, men det kräver att vi gör det tillsammans. Vi ska våga mer än vi törs!
Susanne Rolfner Suvanto
regeringens särskilda utredare