Den arabiska våren till trots satsar Ryssland allt på fel kort. Kina är visserligen också motståndare till sanktioner mot Syrien, men Ryssland framstår som det största hindret i FN:s säkerhetsråd. Både FN:s särskilda sändebud Kofi Annan och USA förhandlar främst med Ryssland om åtgärder mot Syrien.
Vad är det då som gör Ryssland så hårdnackat? Risken för rysk prestigeförlust och förlust av möjligheterna till fortsatt goda relationer med Syrien om Assadregimen faller är ju överhängande. En anledning kan vara att Ryssland helt enkelt inte vill främja respekten för mänskliga rättigheter och demokrati. Ryssland uppger sig inte vilja lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Men mänskliga rättigheter är ingen inre angelägenhet enligt dagens folkrätt. De har lyfts upp från den nationella sfären till den internationella. Det finns också en rätt enligt FN-stadgan att ingripa mot länder, inklusive med militära medel, om en situation utgör ett hot mot freden. Det är inte svårt att hävda att situationen i Syrien utgör ett hot mot freden i Mellanöstern.
Motsätter sig Ryssland då åtgärder mot Syrien på grund av att FN och Nato hjälpte till att åstadkomma regimskifte i Libyen? Ryssland, och Kina, och inte bara de, har hävdat att FN och Nato gick för långt i Libyen när de bidrog till att Gaddafi störtades. Sannolikt skulle dock Ryssland ha motsatt sig åtgärder mot Syrien hur mjuka vantar FN än hade haft på sig vid hanteringen av Libyen.
Är det så att Ryssland vill ha något i utbyte mot att sent omsider gå med på kritik och kanske åtgärder mot Assad i säkerhetsrådet? Vad skulle Ryssland vilja ha och vad skulle Väst kunna ge? Till skillnad från tiden efter Berlinmurens fall i början av 1990-talet har Väst inte längre råd att köpa röster i säkerhetsrådet. Vill Ryssland visa världen, och Väst, att Väst inte längre har något att ge i konkret bemärkelse? Det verkar viktigt för Ryssland att visa att det kan trotsa Väst och inte längre behöver dansa efter dess politiskt korrekta pipa. I höstas när det första försöket gjordes i FN:s säkerhetsråd att få igenom åtgärder mot Syrien ställde Kina och det globala Syd upp på Rysslands linje. Det är en talande markering mot Västs dominans.
Ryssland kan alltså öppet trotsa de västliga värden i form av respekt för mänskliga rättigheter och demokrati som sedan drygt tjugo år dominerat det offentliga internationella samtalet. Ryssland kan säga att syrierna får fortsätta att slåss, utan utländsk inblandning. En så brutal inställning har varit svår att torgföra på ett tag, men nu är det möjligt.
Syrien är dessutom Rysslands enda allierade i Mellanöstern. Det är ett gott skäl för Ryssland att helhjärtat stödja den sittande regimen. Det återstår således ingenting som kan förmå Ryssland att vilja införa sanktioner mot Syrien.
Väst kan inte ingripa militärt mot Syrien. För att ett militärt ingripande skulle kunna komma till stånd behövs ryskt stöd eller åtminstone inte ryskt motstånd. Det är just konflikter mellan stormakterna som vetot i säkerhetsrådet är till för att förhindra.
Men Väst vill heller inte intervenera militärt, i synnerhet inte ensamt. Vi behöver bara tänka på övriga konflikter med västlig inblandning i arabvärlden för att förstå varför. Syrien är dessutom starkt militärt, tack vare den ryska vapenförsörjningen.
Samtidigt förblir fredliga sanktioner verkningslösa om Syrien har Ryssland och Kina i ryggen. Men om Väst och Kofi Annan förlorar förhandlingarna om sanktioner mot Syrien blir fallet hårt. Väst tappar ytterligare inflytande på den internationella scenen och plattas till av de framväxande stormakterna.
Det juridiska ramverket finns för åtgärder mot Syrien. I dag förstärkt genom doktrinen om skyldigheten att skydda som lika uppenbart som i Libyen skulle kunna tillämpas i Syrien. Generalförsamlingen finns också som möjligt forum för att komma runt bromsklossar i säkerhetsrådet. Ingen av dessa möjligheter har dock ännu tagits i anspråk.
Syrierna blir lidande och folket offras. Väst visar sig mer medkännande och mindre cyniskt än övriga maktcentra. Men vad hjälper det? Det ser mörkt ut; för Syrien, för världen och för värden värda att slåss för.
Inger Österdahl
professor i folkrätt, Uppsala universitet
UNT 21/7 2012