Varför får inte alla åka med?
– Det tar för lång tid att få ombord rullstolen på bussen, så du kan tyvärr inte åka med.
– Det finns ingen som kan hjälpa dig av tåget här i Uppsala, du får åka med till Gävle och ta ett tåg tillbaka till Uppsala därifrån.
Det är verkligheten för många funktionsnedsatta som ska åka kollektivt. Det är inte ovanligt med inslag i media om hur personer med funktionsnedsättning inte får åka buss, spårvagn eller tåg. Idag är kollektivtrafiken inte tillgänglig för alla. Men vad får det för effekter?
Statistiken talar sitt tydliga språk. Personer med funktionsnedsättning reser mindre med kollektivtrafiken än den övriga befolkningen och allra minst reser de med rörelsenedsättning. Inte för att de inte vill resa med kollektivtrafiken, utan för att de inte kan eller inte vågar. Som passagerare med funktionsnedsättning kan man aldrig vara säker på att få åka med, än mindre komma fram i avsedd tid eller komma av tåget/bussen när man väl är framme. Undersökningen Rivkraft visar att 60 procent av de funktionsnedsatta skulle vilja resa oftare med kollektivtrafiken än vad de kan göra i dag.
Från samhället är det oftast inte den goda viljan som brister. De regionala kollektivtrafikmyndigheterna ställer till exempel krav på tillgänglighet vid upphandling av bussar, och andelen fordon i kollektivtrafiken med rullstolsplats är i dag cirka 90 procent. Men vad hjälper tillgängliga bussar om inte hållplatserna och bytespunkter är tillgängliga? Eller om tidtabellerna är så pressade att det bussarna inte hinner låta rullstolsburna komma ombord?
Trafikverket har som plan att 150 av Sveriges järnvägsstationer ska tillgänglighetsanpassas till år 2021. I dag har knappt en fjärdedel av felen åtgärdats.
Det hjälper föga om den station man åker ifrån är tillgänglig, om inte också destinationen är det. I praktiken är därför kollektivtrafiksystemet otillgängligt till dess det är helt tillgängligt.
Om funktionsnedsatta ska kunna nyttja kollektivtrafiken på samma villkor som alla andra, så räcker det inte med att åtgärda lite här och lite där. Det behövs ett perspektiv för hela resan, så att såväl fordon som biljettautomater och informationssystem är användbara för alla. Resan måste fungera från hemmet till målet för resan.
År 2006 sattes målet att kollektivtrafiken senast år 2010 ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Nu har det gått fyra år över tiden och målet har fortfarande inte nåtts. Även i större städer som Uppsala återstår mycket att göra.
De senaste årens tågkaos är förstås besvärliga för alla som kommer för sent till arbete eller möten för att tågen inte går som de ska. Men för funktionshindrade är tågkaoset en mardröm.
När ersättningsbussar sätts in i stället för tåget finns inga garantier för att en passagerare med funktionsnedsättning alls får ta plats i ersättningsbussen, då transporten från det ena fordonet till det andra kan vara oöverstigligt.
Människor reser inte i vardagen för att de vill. Man reser för att man ska till jobbet, till sina vänner eller sin fritidssysselsättning. När funktionshindrade stängs ute från kollektivtrafiken stängs de därför samtidigt ute från arbetsmarknad, socialt umgänge och fritidssysselsättningar.
Ett tillgängligt trafiksystem är därför grunden för hur tillgängligt samhället blir i övrigt.
Niclas Malmberg ,riksdagskandidat (MP)
Åsa Puide ,kandidat till kommunfullmäktige (MP)