Den skola vi har i dag är formad av socialdemokratin. Det är en skola med allvarliga problem och svagheter. Därför gäller det nu för skolpolitiker i alla läger att försöka hitta orsakerna till att så mycket inom skolan har gått snett. Det allvarligaste är att de svenska elevernas kunskaper i centrala ämnen sjunker vid internationella jämförelser.
Den sjunkande kunskapsstandarden kan ha flera orsaker men den väsentligaste är nog den ökade segregation mellan skolor som blivit resultatet av Göran Perssons bedrift att mot alla varningar låta kommunalisera skolväsendet. Nu börjar man emellertid allmänt inse det orimliga i att varje kommun har rätt att utforma skolan efter sina önskemål utan att ta hänsyn till vad som gäller i riket som helhet! Kanske kan en förnyad socialdemokrati gå i spetsen för att upphäva det olyckliga beslutet från 1991?
Så har vi differentieringsfrågan. Vi får hoppas att även unga nytillkomna skolpolitiker har bekantat sig med den vidlyftiga debatt som i decennier rasat kring begreppen jämlikhet, segregering, differentiering och individualisering, Varje skolpolitiker måste även i dag stanna upp inför frågan: Vad är egentligen syftet med att försöka anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar? I Jämlikhetsrapporten från 1969 stod det: ”I en skola för jämlikhet måste sålunda undervisningen förmedlas ned hjälp av starkt individualiserade metoder. Med detta avses givetvis inte en individualisering av den typ som innebär, att elever med olika bakgrund och skiftande förutsättningar får gå igenom kursen så snabbt de hinner och orkar; det skulle ytterligare öka klyftorna”. (Jämlikhetsrapporten s 66)
På ett annat ställe hette det: ”Vi måste satsa olika för att nå lika resultat”.
Enligt ovanstående formuleringar blir jamlikhet lika med ”jämlikhet i resultat”. Men jämlikhet kan ges andra innebörder och vad en jämlik skola till sist betyder har aldrig blivit klarlagt. Inte heller har devisen ”En skola för alla” fått en entydig innebörd. Men nu då skolan står inför sin förnyelse måste skolans utformare bestämma sig för om det är en eller skola som skall betonas.
Skolpolitiker i alla läger måste, efter vad jag kan förstå, acceptera följande sakförhållande: all slags individualisering i syfte att låta varje elev maximera sina förutsättningar medför nödvändigtvis ojämlikhet i fråga om kunskaper och färdigheter. Som pedagogiska begrepp går med andra ord frihet och jämlikhet i resultat inte ihop.
En form av individualisering till vilken stora förhoppningar knöts för omkring 50 år sedan, sammanfattades i formeln ”Individualisering inom klassens ram”. Den metodiken tillämpades en tid i ”direktmetoden i språk”. Men så började man kalkylera och då framgick det att metoden helt enkelt inte kan fungera i en klassrumssituation. Lärare i grundskola och gymnasium är tvungna att i första hand undervisa en grupp, inte en rad individer med egna förväntningar.
Så har vi föräldrainflytandet. Man får en känsla av att det stora inflytande som föräldrarna bevisligen har över sina barns studieresultat av vissa tänkare betraktas som någonting störande, som något man måste göra något åt. På 1970-talet gjordes verkligen, med stöd i SIA-utredningen, försök att neutralisera olika slags föräldrainflytande genom att hålla barnen kvar i skolan under så lång tid av dygnet som möjligt. Projektet kallades ”Samlad skoldag” men kom av sig innan det riktigt trätt i kraft. Systemet är ju helt oförenligt med en liberal samhällsordning . I ett sådant är det varje förälders rätt och plikt att på alla sätt främja sina barns skolgång. Politikerna tänkte verkligen fel här.
Skiftande hemmiljöer kan uppfattas som en orättvisa, och mot den bakgrunden måste elever från studiesvaga hemmiljöer mötas av en skola präglad av ordning och reda, rimliga krav och effektiv undervisning. Om inte föräldrarna påverkar eleverna i rätt riktning så måste skolan göra det.
Bengt Holmberg
pensionerad lärare