FN:s klimattoppmöte i Warszawa brakade i alla fall inte samman, utan enades till slut på övertid. Svårigheten att komma framåt i förhandlingarna hade varit mer förståeliga om det var här det nya globala klimatavtalet skulle bli klart, men nu var det trots allt mer av en förövning inför klimattoppmötet i Paris 2015 då det nya klimatavtalet ska beslutas. Att även detta satt så långt inne, och resultatet blev så urvattnat, vittnar om den djupa misstron som råder mellan parterna och som försvårar konstruktiva förhandlingar.
Trots att alla länder är förlorare om vi inte lyckas bryta den nuvarande utsläppstrenden, gör länderna sitt bästa för att skjuta över ansvaret på någon annan. EU vill inte höja sitt blygsamma utsläppsmål till 2020 – trots att man nästan redan nått det – om inte andra länder skalar upp sina ambitioner först. Men ”andra länder” vill inte heller vara först, så alla väntar ut alla.
Kina hamnar ofta i skottgluggen som världens största koldioxidsutsläppare. Till saken hör visserligen att de också har världens största befolkning, men för att ett framtida klimatavtal ska bli framgångsrikt måste även Kina och andra snabbväxande ekonomier med på tåget.
Knäckfrågan är hur det framtida klimatavtalet ska kunna få med alla länder på ett sätt som respekterar ländernas vitt skilda utgångspunkter. Utvecklingsländer påpekar gärna att vi i de rika länderna byggt upp vårt välstånd till priset av höga utsläpp. Ska vi klara klimatet kan inte de göra samma resa, utan de måste bygga upp sitt välstånd utan samma tillgång till billig fossil energi. Ny och mer klimatsmart teknik kan visserligen rentav spara pengar i längden, men kräver ofta initiala investeringar. Att länder som fortfarande kämpar med akuta fattigdomsproblem då gör andra prioriteringar är knappast förvånande.
Ska fattiga länder kunna resa sig ur fattigdom och samtidigt bekämpa klimatförändringarna behöver vi i de rika länderna bidra med resurser och teknik. Det är vårt moraliska ansvar och ett löfte vi gett. På klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 lovade vi att till 2020 skala upp klimatfinansieringen till 100 miljarder dollar utöver biståndet. Hittills är vi inte i närheten av de summorna, och pengarna tas i allmänhet från biståndet. Det gäller Sverige såväl som andra länder.
De rika ländernas ovilja att minska utsläppen tillräckligt och oförmågan att leverera de klimatpengar vi lovat gör utvecklingsländerna nervösa för att ta på sig utsläppsåtaganden de inte klarar utan stöd. Kina har visserligen redan en inhemsk klimatpolitik även utan internationella åtaganden, men ser inte varför kineser ska hållas tillbaka i sin strävan efter samma levnadsstandard vi i de rika länderna sen länge tar för given om inte vi visar framfötterna mer än idag. Och om inte Kina lovar något vill inte USA lova något och då vill inte EU höja sina ambitioner och då vill inte Kina lova något och så håller det på.
Vi kan tycka att det är ett omoget sätt att hantera en sådan ödesfråga som klimatet och att alla inblandade borde anstränga sig till det yttersta för att vara mer konstruktiva. Det kan vi naturligtvis framföra också, men den part vi lättast kan påverka är förstås den vi själva är en del av. Sverige behöver inte vänta på någon annan för att själva ta en mer aktiv roll. I motsats till Moderaternas passivitet borde vi ta strid för att EU ska skärpa sina utsläppsmål och tillhörande klimatåtgärder.
EU är förvisso redan en progressiv kraft jämfört med bromsklossar som Australien och Saudiarabien, men skulle fortfarande kunna göra betydligt mer för att gjuta mod i förhandlingarna.
Tills nästa klimattoppmöte i Lima om ett år behöver EU ha med sig ett höjt utsläppsmål om åtminstone 30 procent till 2020 och ett nytt mål på minst 60 procent till 2030. Samtidigt behöver medlemsländerna, inklusive Sverige, se till att leverera de klimatpengar vi lovat fattiga länderna. Så ökar vi förutsättningarna för att nå ett starkt globalt klimatavtal 2015 väsentligt.