Terroristen Anders Behring Breivik och demokratiprofessorn Ian Buruma har besvarat den enda fråga jag som europeisk medborgare egentligen behöver ställa till antijihadister och populister, samt – framför allt – till mig själv.
Anti-jihadister tror att medier och politiker förvandlar Europa till ett rike styrt av sharia: Eurabien. Populistledare, med holländaren Geert Wilders i spetsen, har passat in Eurabien-teorin i en mera omfattande ideologisk berättelse om det rena och starka folket. Riksdagsmannen Kent Ekeroth hör till den kretsen. Dess företrädare brukar felaktigt påstå att de är ensamma om att tala klarspråk.
Populisternas självbeskrivning som folkets frispråkiga företrädare vinner gehör när politiska partier överlevt medborgarrörelserna de föddes ur. Människor känner distans till ”den politiska klassen”, som tillsammans med EU och globaliseringen framstår som ett enormt okontrollerbart nätverk.
Jag fick en liknande tanke när vi forcerat muren och jag befann mig i ett tomt Östberlin. Vi hade deltagit i den sista revolutionen, slog det mig. Vem kunde stå upp mot en global opersonlig makt utan galjonsfigurer och synliga gränser?
Francis Fukuyama gladdes åt en lika naiv idé. Han satte sig att skriva slutet på historien som ideologisk kamp, i boken The End of History and the Last Man. Det var nog då, vid 1989, som fröet såddes till slutet på efterkrigstidens Europaprojekt, de ungefär 60 år Financial Times-redaktören Philip Stephens kallar ett mellanspel.
På 1990-talet kom mycket riktigt den första populistiska vågen i Väst, en krusning på ytan i jämförelse med det som ser ut att kunna bli en flodvåg. Människors reaktioner mot att betraktas som en flexibel humanresurs avskuren från familj, traditioner och hembygd har flutit samman med misstänksamhet mot islam.
På den vågen, samt på motståndet mot islamism och vänsterextremism, rider Geert Wilders och hans likasinnade. De talar klarspråk på en enda punkt: Med brutal tydlighet berättar de att de vill att folk ska gå från kritik till skräck och hat.
De europeiska folken sägs vara hotade till livet av multikulturalister och globalister som tillåter ”islamiseringen”. Muslimsk invandring och reproduktion leder, påstås det, till ekonomisk ruin, den europeiska kulturens utplåning och ödeläggelsen av ”de inföddas” etniska hemvister.
Man försöker att placera ”folken” i samma position som nazisternas offer och talar i termer av rasism - ”svenskfientlighet” - och ett nära förestående eller långsamt pågående folkmord. På så sätt kommer man runt det hinder av ”Aldrig mera!” som européer efter andra världskriget försökte placera i vägen för idén att en folkgrupp utgör ett existentiellt hot.
Mediala och politiska eliter, som anses var i färd med att göra sig skyldiga till folkmord på ”européerna”, kan inte betraktas som något bättre än folkförrädare. Termen används sällan öppet. Wilders kallar i stället meningsmotståndare för ”islamkramarna i arabpartiet” och dylikt – nu, efter dåden i Norge.
I det retoriska efterspelet som följt på Breiviks attentat tydliggörs också det ömsesidigt förstärkande samspelet mellan extremismer. Från extremt vänsterhåll försöker man att knyta Breivik och Västeuropas populister till Israel och sionism, vilket fördjupar det antisionistiska hatet. Islamister, som kan betraktas som den så kallade muslimska världens motsvarighet till västs kulturrasistiska antijihadister och populister, riktar också de udden mot judiska israeler och andra som de betraktar som sionister, men även mot judarna i alllmänhet. Nynazister delar uppfattningen att judarna ligger bakom dem som har åsikter liknande Breiviks.
Verklighetens israeliska samhälle brottas med samma populistiska och antijihadistiska idéer som USA och europeiska länder. Av Breiviks manifest framgår dessutom att han anser att det finns en högre andel förrädare bland judar än bland andra och han kräver att Europas judar kollektivt bevisar sin lojalitet. Liknande tongångar har hörts från populistiskt håll.
Vi som befinner oss någonstans i vad man kan kalla den abrahamitiska kultursfären har att navigera genom en mera komplicerad rasistisk och kulturrasistisk verklighet än den som rådde decennierna kring sekelskiftet 1900. Vi befinner oss mitt i en dynamik där rasimerna växer i opposition mot varandra, vilket populister inte är sena att utnyttja.
Målet, idealsamhället, beskriver antijihadister och Västeuropas populister inte lika utförligt som krisläget. Anti-jihad-utopin utmålas med Kent Ekeroths ord som ”ett Europa fritt från islam, islamisering”. Av det lilla populisterna berättat om sin utopi framgår att folkkroppen dessutom ”befriats” från ”provocerande” kultur, feminisering, mentala handikapp och annat som anses försvaga den – många av oss är utsorterade.
Om vägen från kris till utopi talas det tyst. Wilders nämner visserligen ”totalt krig”, men hur det ska föras får folket inte veta. Därför är den uppenbara frågan: Vad tänker ni göra för att rädda livet på de europeiska folken om ni får makten via fria val och vad tänker ni göra om ni inte lyckas väcka folken innan det är för sent?
Ian Buruma finner samma svar som jag gjorde när jag läste terroristens manifest: Breiviks tolkning av Wilders och andras propaganda är mera rationell än föreställningen att man kan undanröja ett akut hot mot folkets fysiska överlevnad med ord som enda vapen.
Den lika självklara frågan till mig själv blir då: Är jag, även om jag inte är förtjust i islam, politisk korrekthet och multikulturalism, verkligen beredd att göra det som krävs för att rensa Europa och kan jag stå emot extremistisk propaganda från endera hållet även under svåra yttre omständigheter som ekonomisk depression och intensifierad terrorism? Jag tror att det är den viktigaste frågan. Politiker kan alltid slingra sig, men de kan aldrig komma långt utan de mångas passiva eller aktiva medverkan.
Anna Ekström
frilansskribent
UNT 23/8 2011